Om Svenska kyrkans nytta och fara

Man har i den moderna Svenska kyrkan en diakonisk och själasörjande verksamhet som i själva verket är oundgänglig, och som ingen annan verkar vilja ägna sig åt. Där ligger vi i vänstern i lä, skam till sägandes. Vår solidaritet finns i den politiska verksamheten, och desto starkare där. Kyrkans aktiva är praktiskt solidariska. Man hjälper behövande människor på många sätt i sina församlingar. Men sedan ägnar man sig dessutom åt sina ritualer! Dessa gudstjänster, med dessa böner, åkallande psalmer, låt vara hur vackra som helst många gånger, och mångahanda tvångshandlingar som av slentrian hålls på med för att i strid mot allt förnuft hålla mörksens makter stången. Det är där galenskapen börjar. Ser man på detta nyktert, är den delen av den kyrkliga verksamheten inte bara ovetenskaplig och självklart otidsenlig, utan också motsatsen till hjälp för människorna eftersom man däri fjärmar sig från vad som behövs i verkligheten. Vidskepligheten är ju per definition verklighetsfrämmande. Den kollrar bort och kan förvirra vilsna människor som egentligen behöver klarhet och vägledning. Kyrkan gör nytta som ingen annan gör i samhället, men också samtidigt en skada som ingen annan. Död åt vidskepelsen! Föd humanismen! Leve kärleken!

Terroristerna som bytte ut ett potentiellt lyckligt liv

Ja, i en blogg sägs det att man ska vara personlig men inte privat. Bullshit. Jag gissar att det mest privata är det mest allmänna. För övrigt bryr jag mig inte om var gränsen går. Till yttermera visso ska jag nog inte be om ursäkt. Min osäkerhet, mitt kvinnliga självförtroende, gör att jag alltid har nära till den automatiska tanken ”det jag gör är fel”. Behold, ett mobbat barns tankevärld i en blixtglimt. Undrar om jag blir vuxen innan jag blir gammal. I annat fall är det mina klass”kamrater”s fel. Klassfiender är ett bättre ord. Jag hörde författaren Martina Haag berätta i sitt sommarprogram att hon tänkte på sina terrorister i klassen som klassfiender, som motsats till klasskamrater, ända tills hon insöp kunskapen att det var ”ett kommunistiskt ord”. Jag tycker det är ett utmärkt begrepp, som bara kan göra sig ännu bättre med fler betydelser. Man skulle kunna föra ett resonemang kring att den som agerar fascistiskt i gruppsammanhang också är ett ämne till förtryckare i samhälleligt perspektiv. En person stark i sig själv utgörande en fiende till de svaga, en definition av klassfiende. Vare nåt mer? –Jo jag tänkte på vilka mekanismer som ligger bakom mina (dys)funktioner i sociala situationer, och att det inte gör något om jag försöker reda ut det. Hm, det vill säga, det har jag försökt göra både själv och med sakkunnig ledsagning, och visst har det sistnämnda hjälpt, men ännu inte ända fram. Dock gav denne kognitive beteendeterapeut vid landstinget mig en ny aha-upplevelse, en tro jag aldrig på allvar haft: att det finns en möjlighet i verkliga livet att ta sig förbi och komma förbi sådana svårigheter. Det hade jag ingen aning om. Återstår lite jobb till dock. Eller - är det bara att släppa taget? Pja. Vanan och mina självuppfyllande egna förväntningar är i fortsättningen mina fiender i praktiken. Klassfienderna är förvisso inga vänner men de bör förpassa till historien. Eller menar jag det på allvar? –Jag tänker inte ge dem amnesti för fem öre. Skithögarna har inte bett om urskvätt, precis. Eller vad det heter. Och deras attityder mot och bemötande av mig följer mig fortfarande i vardagen. Ju. Bitter? –Ligger inte för mig. Men sorgsen och svavelosande föraktfull kanske. Observandum: Det är inte alltid som de känslorna riktas mot en skyldig.

McCarthy lever och verkar i Sverige

Vår kände författare Per Wästberg skriver i sin dagbok från 1953 (En ung författares dagbok) om sin tid som student på Harvarduniversitetet i Boston. Detta är en privat institution (ansedd som USA:s förnämsta universitet, grundad 1636 och som enligt The Harvard Guide nu har idag 18 000 studenter och 14 000 lärare). Wästberg studerade alltså här vid tiden för de värsta antikommunistiska kampanjerna drivna av senator Joseph McCarthy, republikansk ordförande i senatens kontrollutskott. I november år 1953 uppmanar denne alla föräldrar att ej sända sina barn till Harvard - “ett kommunistställe”. Wästberg kallar McCarthy “en ointelligent Göbbels”, då McCarthy frossar i förhör av professorer och liknande attacker. Wästberg skriver vidare “Tur nog finns en stark intellektuell opposition, men bland det dumma ‘folket’ lever rysshysterin.” Senare skriver Wästberg och många andra studenter och personal på ett telegram till x-president Truman som tack för ett hans tal mot McCarthy. Journalisten Tomas Bresky som just har gett ut en bok om Enbom-historien på50-talet säger att Enbom och hans kumpaner sannolikt var helt oskyldiga till det spioneri som de dömdes för. Vad det handlade om var dels Enboms mytomani, men också, som en bakgrundston, en rysskräck med tydliga likheter med den usa:nska paranojan bärande McCarthys namn och signum. Även här i det spirande folkhemmet fanns alltså en

antikommunism, påhejad av inte minst framträdande socialdemokrater. Det är nog så att den mentala defekten hänger kvar. Jag gissar att det är därför så många drar sig för att kalla sig kommunist. Särskilt motigt inom vårt parti, förefaller det. För lite för länge var vi lojala med Stalins maktstjälande mördargäng. Men på samma sätt som tsaristerna välkomnades in i Stalins Sovjetstyre, är vår nuvarande svenska majoritetshegemoni genomsyrad av en överlevande McCarthy-anda. Inom den svenska högern är det fortfarande bedrövligt ställt med respekt för fri åsiktsbildning - se bara på regeringen. Man vågar inte tänka en tanke utanför sin fundamentalistiska marknadsekonomistiska box av "var och en för sig själv, styrka är det enda som renderar respekt och rikast när hen dör vinner". Varje påminnelse om att det går att tänka sig en annorlunda värld bemöts med hysterisk hätskhet och stänkande svavel. Vilka är det nu igen som behöver göra upp med sitt förflutna och med sin demokratisyn?

Det är synd om, men tyck inte det om, människorna

Hur att vara en feg person i förklädnad av en modigare sån Alltså, har man blivit som undertecknad präglad -förvånens icke om man inte alltid ä glad Man gjordes räddare än man var Jag är ännu inte vuxen och klar Trygga vågar, säger en del kloka Jag törs knappt säga flaska ("Loka!") Konstatera här att de elaka och starka de vågar alltid nedåt sparka Alla inklusive jag kan vara elaka och göra kuvade själar spaka Hackordning är en naturlag, den finns i generna överlag... Civilisationen har nätt och knappt börjat Låt en halvgammal yngling spörja att: Min tid var inte min, den blev snodd Kan framtiden bli bättre betrodd? Ja vaddårå? Jag är riktigt stolt över mina djärva nödrim. Nykter är jag också.

Kristus från Afrika

Vad är det som förenar en barack med en palatsliknande ämbetsbostad? - Lösning: Obama. Jag har inga illusioner om den amerikanska mentaliteten. Inte heller om det demokratiska partiet, eller om vad av moral eller politiskt förnuft som kan blomma upp i den jordmånen. Tvärtom. Trots det så blir jag lite hoppfull när jag ser och hör denne extra genväge ättling av allas vår stamort på jorden, Afrika. (Jag menar, förklarar jag otåligt för de fågelholkar som oförstående glor på skärmen, att även om vi alla härstammar från Afrika sedan oräkneliga generationer, har Obama släkt där på bara någon generations avstånd, alltså på kortare håll.) Låt vara att han är en tjusfull retoriker, han bibringar, inbillar jag mig försedd med min vanliga absurda optimism, en känsla av något så oamerikanskt som äkthet och ärlig vilja. Jag tillåter mig sånär att tro att det kan finnas en möjlighet att han kan komma att åstadkomma ett anständigt USA. Eller åtminstone ett mindre förryckt. Redan det ett accomplishment. Alltnog. Fortfarande, eller än så länge, är det bedrövligen uppenbart, eller uppenbart så bedrövligt, att i USA är inte alla medborgare i lika mån valbara. Tänk dig själv - en ateist. En socialist. Eller, hemska tanke, en humanist! I Vita huset. En frälsning, javisst, men, typ, keep dreaming. Det ska man förvisso aldrig sluta göra. BO är såklart ingen frälsare, han är ju amerikan. Vad han möjligen kan och säkert också vill åstadkomma är möjligen en lite mer sansad supermakt. Hans väljare är ju så hjärntvättade som de är. Skulle inte tillåta ett frisläppt förnuft. Kanske kan vi inte redan i vår tid se ett vänligare och förnuftigare USA, ett land värdigt att kallas demokrati. Men det där att ge upp hoppet kan vi väl skjuta upp ett tag. Får bli ett bra tag.

Sanning och demagogi

Ett debattinlägg till Södermanlands Nyheter som jag skrev som svar på en insändare som tokhyllade vårt kapitalistiska samhälle: "Bästa kapitalistvän. Ett par kommentarer bara. Du glömmer att nämna att kapitalismen och dess bundsförvant kolonialismen är orsak till den ojämlika fördelningen av mänsklighetens resurser, som egentligen är nog för oss alla. De senaste decennierna har i Sverige det kapitalistiska systemet efter nyliberalernas skickligt genomförda paradigmskifte - med den socialdemokratiska högerns goda minne och stöd - haft alla möjligheter att förverkliga sina inneboende möjligheter. De flesta svenskar är klarsynta och förnuftiga och låter ingen slå några blå dunster i deras ögon. De flesta är inte imponerade av vad det rådande radikalkapitalistiska systemet har åstadkommit. Det har tydligt visat sin oduglighet att tjäna människan till hennes bästa. Jag är förstås inte förvånad. Vi i vänstern har för avsikt att en gång för alla vrida våra gemensamma resurser ur händerna på de giriga vinstfundamentalisterna." Just så. Jag har en viss kraft. Jag önskar att jag hade mer kunskaper, typ siffror och sakfakta, att backa upp sånt här med också. Men visst är det tjusigt med demagogi (synonymer: folkuppvigling, agitation, retoriska knep). Emellertid; övertygelsen är känslomässig och sanningen är intuitiv. Inger det förtroende?

Kamrater, läsare, vänner av sanna ord .

Äntligen har jag hittat hit igen efter en tids problem, framförallt tekniska. Min semester har också sin betydelse genom en viss apati, och en lätt yrsel som kommer över mig emellanåt. Jag har inte haft så här lång sammanhängande semester på flera år. Abstinens? Men jag längtar inte precis tillbaka. Snarare någon annanstans. Är det ingen som har en bättre begagnad arbetsmiljö för ombyte?

En inympad psykologisk grundstämning av passivitet är ofta handikappande. Brist på stimulans under uppväxten. Kompenserad förstås med ett rikare inre liv relativt sett - vad jag antagligen behöver komma fram till är ett fungerande sätt att uttrycka det som har funnits/finns inuti. Förvånande att jag inte har kommit dithän.

Alltså. Eller ergo, som det heter på latin. Latin är faktiskt betydligt längre från latrin än man kanske tror - det är alls inget dött språk. Jag har läst alldeles nyss i Tore Janssons bok "Latin" från 2002 (W&W) att en stor del av vårt vardagliga språk består av latinska inlån, direkta eller indirekta. Det är till och med så att när jag ondgör mig över det imperialistiska angloamerikanska ordinfiltrerandet i svenskan, så låter jag trösta mig med att även det engelska språket, inklusive ofta dess nybildningar, består av, på ett eller annat sätt, latinska byggstenar. Ergo. Jag har nu blivit utsatt för ett pinsamt inslag på SVT, i Ballfjång på Fransen eller vad det heter det där. Jag ville gärna höra på det för systrarna Gustafssons skull, underbara jazzsångerskor. Då när man sitter där, nyfikad, förväntansfull och trevlig och närapå snäll mot barnen, vad får man då kastat i ansiktet? -Sissela Kyle. Vem har påstått att hon skulle vara en av Sveriges roligaste kvinnor? Gudars skymning. Nu är det föralldel höljt i åtminstone mitt dunkel vem som hade skrivit den här monologen, men något fegare, larvigare, okunnigare, pinsammare och mer politiskt slätstruket har jag inte velat stänga mina öron för på länge. Sådant här lågt skit ska inte SVT hålla på med. SVT ska vara intelligent underhållning. Här hade man en sorts kinesiskt tema för kvällen, i anledning av den stundande bedrövliga OS-cirkusen förstås. Då borde man, om man vill ha ett roligt inslag, och det vill man, våga släppa fram ett medvetet satiriskt inslag som verkligen slår in dörrar som inte redan är vidöppna, utan som det kan göra lite ont i somliga makthavare, såväl ekonomiska som politiska sådana, att höra. Levande debatt, uppkäftighet och ifrågasättande i underhållande form, det är vi svältfödda på i Sverige. Jag minns på 70-talet när ett satirprogram Kabaré Öppen Kanal, bl a med musikinslag av Mikael Wiehe, blev stoppat pga att det var politiskt inkorrekt, läs vänstervridet. Vi har inte kommit särskilt långt sedan dess. Där har tammefaktiskt public service, eller allmännyttan på ren svenska, en uppgift. En uppgift att utvidga demokratin.

Major Stridis

Jag hörde ett av Jan Björklunds inlägg från partiledardebatten på radio och jag måste säga att han omedelbart sjönk ytterligare i min aktning. Hans röst och fradgedränkta stämma uttryckte aggression men också en lätt hysteri, som kan tolkas som en sorts frustration - jag menar, han känner på sig, liksom andra borgare av hans kaliber, att han är ute och cyklar när det gäller Latinamerika, enkannerligen Kuba, och demokratisyn. Särskilt irriterade verkar de vara över att vänsterkrafterna vinner terräng i Latinamerika, och arbetar med att förverkliga en genuin folkmakt. Högertrollen känner sin desperation gro. Om två år och tre dryga månader är det lagom tid för dem att spricka, för då rinner solen upp över Sverige igen, då kan vi börja ställa saker till rätta och börja utveckla demokratin även i Sverige.

Hurra för Irland!

Underbara irländska folk, fria själar på den gröna ön. De inser det antidemokratiska i det nyliberalt besmittade EU-projektet. Man undrar hur den uppkommer, denna von oben-attityd hos de höga EU-potentaterna. Jaja, sitter man i ett elfenbenstorn så blir väl synvinkeln ofta uppifrån och ner. Och människornas verklighet blir mycket avlägsen. Är det en kontinental kultur, den här där man har, fortfarande, ett hierarkiskt tänkande, där de i toppen är mer värda än de där nere? Kanske är vi i Europas norra periferi mer bevågna på jämlikhet och broderskap. Vi tycks ha kommit avsevärt längre i vår demokratiska utveckling. Leve Irlands folk! Leve internationalismen! Död åt den europeiska imperialismen!

Jahapp.

Då vet alla det som jag känt på mig hela tiden. I sådär två decennier. Tack vare Lars Borgnäs med medarbetare på SVT:s Uppdrag granskning verkar det vara bevisat att den troligaste skyldige till ubåtskränkningarna i Hårsfjärden i oktober 1982 är ett NATO-land. Det finns också många tecken på att bevis i den riktningen har smusslats undan i olika skeden av de utredningar som gjorts i efterhand. Lurad blev Olof Palme, lurad blev sedan Ingvar Carlsson. Gnuggade händerna gjorde Carl Bildt. Det här är exakt den rätta sortens journalism, den som vi som vill liera oss med sanning och rätt måste applådera. Jag har inte verktygen att göra en djupanalys av det journalistiska arbetet, det kan visst vara så att man följer en tendens, har en misstanke som man sedan arbetar efter och hittar bevis för. Men nog tycker jag att det verkar som att man prövar sina teorier – och även existerande motteorier – från olika vinklar och perspektiv. Förutsättningslöst och kritiskt sanningssökande. Vi kan vara stolta och tacksamma över att vi har SVT, en äkta public service. Fri och obunden i folkets tjänst! I sina bästa stunder.

Strategi mot höns och militärer

Ikväll hörde jag berättas, på kommunfullmäktige faktiskt, av vår nye kommunchef som berättade med anledning av sin tid i Gnosjö, att där finns en firma som tillverkar glasögon till höns. Ja, inte korrigeringsglasögon, som man ju först tänker sig, utan svarta glas, som hindrar dem att se de andra hönsen, för gör de det blir de tydligen förbannade och börjar hacka och ska ha ihjäl varandra. Då fick jag en uppenbarelse, ett sånt här kreativt skov. Föreställ er att man utrustar världens alla militärer med motsvarande blindglasögon. Vad skulle de ta sig till? De skulle inte se en enda fiende nånstans utan finge lägga ned verksamheten. Och gå hem och titta på TV. Men det kan de ju inte heller, så då slipper de bli så mycket fördummade den kvällen, jaha, då återstår bara att lyssna på någon jysst ljudbok. En uppläsning av ”Den tappre soldaten Svejk”. Eller nåt.

Hurra, antar jag

Så har Sverige gjort en oväntat lyckad inledning i EM-turneringen. Som far till två fotbollsälskande söner blev jag ju sittande tittande på något som jag knappast skulle intressera mig för om det inte vore för dem. Ett gott sällskap gör vägen kort, och pinan. Jag har alltid kritiska synpunkter på sport. Om inte annat så för att det går ut på konkurrens. Det tycks vara en ovanlig synpunkt i våra dagar. Men det sägs ju att idrotten ska förbrödra. Visst ser man väl vissa tecken på en sådan effekt också, men nog är det alltför mycket hårdhänt kamp och osportsliga knep på det gröna fältet - kort sagt för mycket manlighet. Som det mesta annat i samhället som har några generationer på nacken så är ju sporten merendels utformad i manliga sammanhang för och av män. Följer därav att traditionell manlig fåfänga, barnslighet och egotrippad stupiditet har format de ursprungliga reglerna. Allteftersom samhället sedermera blev alltmer civiliserat och demokratiserat, har väl de flesta sporter följt med sin tid någotsånär. Oräknat de här riktiga anticivilisatoriska företeelserna, som jag inte ens kallar sport utan snarare misshandel på dispens, boxning och fighting och sådan skit som inte hör hemma i ett humanistiskt utvecklat sammanhang. Men etiken även i sport-sporter behöver en uppryckning, tycks det mig. Jag undrar om man inte borde propagera för en humanisering, kalla det gärna för feminisering, av idrotten generellt. Någon däremot?

Ja, alla anonyma läsare av min obskyra nätdagbok.

Ja jag har varit lite, törs jag säga det själv, lat när det gäller att uppdatera den här. Jag ska nu lista tänkbara orsaker. 1. Jag har ingen tradition eller djupt sittande vana att skriva dagbok. 2. Min grundstatus är vegeterande meditativ, om än med avbrott av kreativa skov interfolierade med spirituella rusningar. 3. Jag har ett heltidsåtagande som löneslav. 4. På min adress är bosatta två mig tillhöriga söner, och en deras mor som också fordrar viss skötsel för den dagliga driften. Nej, lat är fel adjektiv. Orkesslö är bättre. Nej, allvarligt talat. Som Patrik så fint antyder på sin blogg, tack förresten för alla fina ord, så är jag inte så flitig hela tiden, och: Skam den som kallar sig Skrivare i tillnamn och alltför sällan skriver. Det är otaktiskt att ta ett så självuppfordrande namn, förhoppningen jag har är väl att det även ska fungera självuppdragande. Så att säga. I helgen har jag följt stora delar av partiets kongress via vår högt ärade, allmännyttiga kanal SVT 24. Hur torftig vore inte tillvaron utan icke-kommersialism av det kvalitativa slaget. Och hur ljuvligt vore inte livet utan kommersialistisk dyngspridning. Alltnog, för oss som av olika orsaker inte hade tillfälle, lite sorligt, att bevista kongressen fysiskt (inte vara ledsen, det kommer flera) så är det väldigt spännande att följa så gott det går via televisionen. Man är full av beundran för såväl ombud som presidium, övriga vapendragare icke att förglömma. Dessa kamrater är riktiga demokratikämpar, en grupp av verkliga hjältar som vi har i vår verklighet.

Konungslig solidaritet i retoriken

På TV i går kväll kunde den som ville avnjuta vår kung Carl hållande ett tal i anledning av Sveriges nationaldag. Jag lade med viss höjning av i alla fall ett ögonbryn märke till att det var ett riktigt vackert, uppmuntrande och värmande tal han höll. Budskapet andades stolthet över svenska värden snarare än den svenska nationen som sådan; öppenhet,demokrati och solidaritet med våra medmänniskor. (Så har vi ju det här besvärliga som hänger över hans fru hustru drottningen. Det är ett känt men inte särskilt omdebatterat faktum att hennes far ju var en tysk nazist, som flytt till och bosatt sig i Brasilien. Ingen har någonsin ställt henne mot väggen för detta. Det är den gamla, mycket gamla, vanliga, alltför vanliga, underdånigheten gentemot hovet. Skam över den svenska journalistkåren.) Med på plats där i Södertälje var förstås också kommunalrådet Anders Lago, som ju nyligen gjorde ett bejublat beök i USA:s kongress, där han läste lusen av skamsna amerikaner för att USA inte tar ansvar för de irakiska flyktingar man själv har skapat genom sitt olagliga angreppskrig. Jag skulle vilja säga att Anders Lago kanske är den enda bekanta representanten för den svenska opinionen i utrikesfrågor, då vare sig den förra, socialdemokratiska eller den nuvarande, lismande, borgerliga, har haft något mod eller någon självständighet visavi framförallt den stora kvasidemokratin i väster. Vi ska applådera vackert och sant tal även när det kommer från oväntat håll. Sedan kan vi alltid fundera över om retorik alltid är synonymt med äkthet, hur mycket som kommer från hjärtat. Men gott tal påverkar alltid i god riktning.

Kapitalistisk katharsis

I Guinness World Records 2008 läser jag att 56% av Venezuelas medborgare känner stort hopp inför framtiden, och därmed håller rekordet som det mest hoppfulla folket i världen. Jag gör kopplingen till de senare årens framgångar för den socialistiska omdaningsprocessen i landet, och det stora förtroende som Venezuelas folk har visat president Hugo Chávez i val efter val. Här i Sverige har vi för tillfället en mörkblå regering som på något sätt försöker ge nyliberala idéer ett folkhemskt ansikte. Daterade egoistvärderingar packas om och förses med nytt datum. Kanske tror de själva på det de håller på med. Så blå de är, tror jag ändå inte att de blåljuger – medvetet. Absurt hoppfull som jag envisas med att vara, så tycker jag mig trots allt detta ana en underström även i vårt Milton Friedman-Sverige. Jag hör företagsrepresentanter tala i något vidare ordval än sådana som handlar om evig och enfaldig vinstmaximering. Något som är oundvikligt, skulle jag tro; även Handels- hjärntvättade broilrar är ju ändå människor någonstans i röran av siffror. Det hela kokar helt enkelt ner till att vi alla bara är människor - och mänsklig värdighet ger vid handen att vi förtjänar ett bättre samhälle än ett som offrar alla sina barn till Mammon. Detta kan så småningom växa till något som kan undergräva vår nuvarande regims dammiga och bakåtsträvande ideologiska fundament. Det ska bli spännande att se hur det uppstår en ny vänster inifrån högerns allra keligaste gris. En trojansk häst på scenen på bolagsstämman. En knutpunkt är egenintresse, förkroppsligat i egoism, med ekonomisk vinning som incitament. Kunde man komma förbi det momentet så vore vägen fri till ett samhälle där vi i lugn och ro kan bry oss om varandra i stället för var och en sina pengar. Inom kapitalismens hägn äger västvärlden högt civilicerade värderingar, ett arv från till exempel upplysningstiden. Utvecklat genom åren av tidiga liberaler, av radikala socialister, av fredskämpar och miljöaktivister. Är detta trots eller tack vare den manliga västeuroperiska mentalitet som handlar så mycket om expansion och att ta för sig? Både och, förstås. Det goda vi dialektiskt har kommit fram till har vi nått på bekostnad av sämre lottade människor på andra håll och förtryckta grupper hos oss själva. Sven Lindkvist skriver i en essä från 1967 ”Kan social och ekonomisk frigörelse uppnås utan våld?” bl.a. följande: ”Vi har vant oss vid en standard. Vi betraktar den som vår rättighet. Den är inte bara ett hån mot världen idag. Den kommer alltid att vara det. Vi måste vara ensamma om den. För all framtid. Vi har skapat en livsform som gör orättvisan permanent och ofrånkomlig.” Det ekonomiska egenintresset tycks styra och forma världen idag. Den starke ger inte frivilligt upp sina privilegier, det har han väl aldrig gjort? –Lägg märke till genuset ”han”. Vårt nuvarande samhällssystem skapades av Mannen, med de machoförtecken som rådde under hans storhetsperiod. Möjligen kan någonting inträffa som ställer den allra starkaste försvarslös mot väggen – som förödmjukar, ja ordrätt ödmjukar, honom. En miljökatastrof kanske? Eller kan han fås att ta reson i sin egenskap av människa? En människa som inte är blockerad av sina psykologiska försvarsreflexer utan som vågar ta och ge ärliga tankar. En faktor som stimulerar försvarsreflexer är just den utsatthet som en företagare, liten som stor, befinner sig i. En rävsax. Det finns ingen trygghet där heller, ständigt en stress: mera vinst, annars döden. Systemfelet är fundamentalt. Det hänger på humanisters uthållighet om vi ska lyckas ersätta de mörka gammalvärldsmakter som fortfarande, trots all filosofisk och vetenskaplig utveckling, biter sig fast. Att vi t.ex. inte förfaller till att betrakta onda människor som någon annan och enkelt avfärdbar sorts varelse, utan istället för vad den är: en vilsegången liten ledsen vanlig människa, ”det är ett barn som har gått vill”. Det var synd om Adolfus Hitler. Det är synd om George Walker Bush. Det är synd om alla sorters terrorister. Socialismen är en humanism, en sekulär, vetenskaplig och därför trovärdig frälsningslära. Ett oslagbart hopp för hela mänskligheten.

Smittvarning

Jag har nu varit hemma och legat för ankar i en styv vecka. Influensa. Och inte vilken bagatell som helst - utan en extraordinärt seg och uttragen historia. Framför allt på längden. Säg inget till Bävertanten, men det är nog så att man kan se en del positiva sidor hos, eller spin off-effekter av, en sådan här sjukdomsperiod. För visst är det ett tillfälle att hänga med sina söner ( i mitt fall 9 och 12) på ett anspråkslöst sätt.(Den övriga familjen insjuknade med cirka två dygns förskjutning efter mig.) Man degar framför teven eftersom ingen av de drabbade ens orkar tänka på att företa sig något konstruktivt.I lyckliga fall orkar någon rädda församlingen från de värsta katastroferna i den kommersiella tablån. Usch! Förbjud även tevereklam riktad till vuxna! Den är ett hot mot folkhälsan. Ändå framstår det som en välsignelse att alla har varsitt sovrum dit innehavaren kan retirera vid behov eller önskemål, ty vårt behov av självläkning tycks understundom oerhört. Nu börjar man nästan, men bara nästan, känna sig som en människa igen. Dock med den gamla följeslagaren känslan av overklighet. Den är min Sancho Panza. Han är ju vapendragaren som har en verklighetskontakt bättre än don Quijotes, och just därför blir min benämning så, får jag säga det, genial. "Tu es genial, Pablo!" (ur Svenska Ords film Picassos äventyr)

Elvis Presley, Marilyn Monroe och Britney Spears?

The American Way kräver ständiga tribut. Svenska slaskmedia har inga skrupler ifråga om att delta i drägelkampanjerna och nedjagandet av en ung kvinna med ambitioner. De senaste decenniernas rövarkapitalistiska trimning av Sverige och den övriga Milton Friedman-infiltrerade västvärlden visar sig i ett allt hetsigare tempo och ständigt högre krav på att alla ska vara allt mer perfekta. Hela tiden optimera, och fråga inte varför. Trotsar man den oskrivna lagen och tillåter sig att tänka efter ett ögonblick så inser man genast att detta inte är rimligt. Det är inte mänskligt. Det luktar övermänniskoideal och 1930-tal fast upphöjt till X. Det är onödigt. Det hela kokar ned till samma gamla orsakssammanhang: den kommersiella miljön stressar och kräver ständigt mer inkomster, fler lösnummer. Det finns allt mindre utrymme för företagare, vilken bransch det än handlar om, att vara goda kapitalister. Men detta ska inte överraska någon - det här groteska ekonomiska systemet har egenintresse in infinitum inskrivet i sitt DNA. Får det inget motstånd bär det bara fortare och fortare utför. Jag vill i all ödmjukhet påminna om att det finns alternativ till rådande samhällsförhållanden. Och Vänsterpartiet är det enda parti att räkna med som vågar vara systemkritiskt och erbjuda dessa. Vi vägrar förlora hoppet om människan.