Ja, alla anonyma läsare av min obskyra nätdagbok.

Ja jag har varit lite, törs jag säga det själv, lat när det gäller att uppdatera den här. Jag ska nu lista tänkbara orsaker. 1. Jag har ingen tradition eller djupt sittande vana att skriva dagbok. 2. Min grundstatus är vegeterande meditativ, om än med avbrott av kreativa skov interfolierade med spirituella rusningar. 3. Jag har ett heltidsåtagande som löneslav. 4. På min adress är bosatta två mig tillhöriga söner, och en deras mor som också fordrar viss skötsel för den dagliga driften. Nej, lat är fel adjektiv. Orkesslö är bättre. Nej, allvarligt talat. Som Patrik så fint antyder på sin blogg, tack förresten för alla fina ord, så är jag inte så flitig hela tiden, och: Skam den som kallar sig Skrivare i tillnamn och alltför sällan skriver. Det är otaktiskt att ta ett så självuppfordrande namn, förhoppningen jag har är väl att det även ska fungera självuppdragande. Så att säga. I helgen har jag följt stora delar av partiets kongress via vår högt ärade, allmännyttiga kanal SVT 24. Hur torftig vore inte tillvaron utan icke-kommersialism av det kvalitativa slaget. Och hur ljuvligt vore inte livet utan kommersialistisk dyngspridning. Alltnog, för oss som av olika orsaker inte hade tillfälle, lite sorligt, att bevista kongressen fysiskt (inte vara ledsen, det kommer flera) så är det väldigt spännande att följa så gott det går via televisionen. Man är full av beundran för såväl ombud som presidium, övriga vapendragare icke att förglömma. Dessa kamrater är riktiga demokratikämpar, en grupp av verkliga hjältar som vi har i vår verklighet.