Major Stridis

Jag hörde ett av Jan Björklunds inlägg från partiledardebatten på radio och jag måste säga att han omedelbart sjönk ytterligare i min aktning. Hans röst och fradgedränkta stämma uttryckte aggression men också en lätt hysteri, som kan tolkas som en sorts frustration - jag menar, han känner på sig, liksom andra borgare av hans kaliber, att han är ute och cyklar när det gäller Latinamerika, enkannerligen Kuba, och demokratisyn. Särskilt irriterade verkar de vara över att vänsterkrafterna vinner terräng i Latinamerika, och arbetar med att förverkliga en genuin folkmakt. Högertrollen känner sin desperation gro. Om två år och tre dryga månader är det lagom tid för dem att spricka, för då rinner solen upp över Sverige igen, då kan vi börja ställa saker till rätta och börja utveckla demokratin även i Sverige.

Hurra för Irland!

Underbara irländska folk, fria själar på den gröna ön. De inser det antidemokratiska i det nyliberalt besmittade EU-projektet. Man undrar hur den uppkommer, denna von oben-attityd hos de höga EU-potentaterna. Jaja, sitter man i ett elfenbenstorn så blir väl synvinkeln ofta uppifrån och ner. Och människornas verklighet blir mycket avlägsen. Är det en kontinental kultur, den här där man har, fortfarande, ett hierarkiskt tänkande, där de i toppen är mer värda än de där nere? Kanske är vi i Europas norra periferi mer bevågna på jämlikhet och broderskap. Vi tycks ha kommit avsevärt längre i vår demokratiska utveckling. Leve Irlands folk! Leve internationalismen! Död åt den europeiska imperialismen!

Jahapp.

Då vet alla det som jag känt på mig hela tiden. I sådär två decennier. Tack vare Lars Borgnäs med medarbetare på SVT:s Uppdrag granskning verkar det vara bevisat att den troligaste skyldige till ubåtskränkningarna i Hårsfjärden i oktober 1982 är ett NATO-land. Det finns också många tecken på att bevis i den riktningen har smusslats undan i olika skeden av de utredningar som gjorts i efterhand. Lurad blev Olof Palme, lurad blev sedan Ingvar Carlsson. Gnuggade händerna gjorde Carl Bildt. Det här är exakt den rätta sortens journalism, den som vi som vill liera oss med sanning och rätt måste applådera. Jag har inte verktygen att göra en djupanalys av det journalistiska arbetet, det kan visst vara så att man följer en tendens, har en misstanke som man sedan arbetar efter och hittar bevis för. Men nog tycker jag att det verkar som att man prövar sina teorier – och även existerande motteorier – från olika vinklar och perspektiv. Förutsättningslöst och kritiskt sanningssökande. Vi kan vara stolta och tacksamma över att vi har SVT, en äkta public service. Fri och obunden i folkets tjänst! I sina bästa stunder.

Strategi mot höns och militärer

Ikväll hörde jag berättas, på kommunfullmäktige faktiskt, av vår nye kommunchef som berättade med anledning av sin tid i Gnosjö, att där finns en firma som tillverkar glasögon till höns. Ja, inte korrigeringsglasögon, som man ju först tänker sig, utan svarta glas, som hindrar dem att se de andra hönsen, för gör de det blir de tydligen förbannade och börjar hacka och ska ha ihjäl varandra. Då fick jag en uppenbarelse, ett sånt här kreativt skov. Föreställ er att man utrustar världens alla militärer med motsvarande blindglasögon. Vad skulle de ta sig till? De skulle inte se en enda fiende nånstans utan finge lägga ned verksamheten. Och gå hem och titta på TV. Men det kan de ju inte heller, så då slipper de bli så mycket fördummade den kvällen, jaha, då återstår bara att lyssna på någon jysst ljudbok. En uppläsning av ”Den tappre soldaten Svejk”. Eller nåt.

Hurra, antar jag

Så har Sverige gjort en oväntat lyckad inledning i EM-turneringen. Som far till två fotbollsälskande söner blev jag ju sittande tittande på något som jag knappast skulle intressera mig för om det inte vore för dem. Ett gott sällskap gör vägen kort, och pinan. Jag har alltid kritiska synpunkter på sport. Om inte annat så för att det går ut på konkurrens. Det tycks vara en ovanlig synpunkt i våra dagar. Men det sägs ju att idrotten ska förbrödra. Visst ser man väl vissa tecken på en sådan effekt också, men nog är det alltför mycket hårdhänt kamp och osportsliga knep på det gröna fältet - kort sagt för mycket manlighet. Som det mesta annat i samhället som har några generationer på nacken så är ju sporten merendels utformad i manliga sammanhang för och av män. Följer därav att traditionell manlig fåfänga, barnslighet och egotrippad stupiditet har format de ursprungliga reglerna. Allteftersom samhället sedermera blev alltmer civiliserat och demokratiserat, har väl de flesta sporter följt med sin tid någotsånär. Oräknat de här riktiga anticivilisatoriska företeelserna, som jag inte ens kallar sport utan snarare misshandel på dispens, boxning och fighting och sådan skit som inte hör hemma i ett humanistiskt utvecklat sammanhang. Men etiken även i sport-sporter behöver en uppryckning, tycks det mig. Jag undrar om man inte borde propagera för en humanisering, kalla det gärna för feminisering, av idrotten generellt. Någon däremot?

Ja, alla anonyma läsare av min obskyra nätdagbok.

Ja jag har varit lite, törs jag säga det själv, lat när det gäller att uppdatera den här. Jag ska nu lista tänkbara orsaker. 1. Jag har ingen tradition eller djupt sittande vana att skriva dagbok. 2. Min grundstatus är vegeterande meditativ, om än med avbrott av kreativa skov interfolierade med spirituella rusningar. 3. Jag har ett heltidsåtagande som löneslav. 4. På min adress är bosatta två mig tillhöriga söner, och en deras mor som också fordrar viss skötsel för den dagliga driften. Nej, lat är fel adjektiv. Orkesslö är bättre. Nej, allvarligt talat. Som Patrik så fint antyder på sin blogg, tack förresten för alla fina ord, så är jag inte så flitig hela tiden, och: Skam den som kallar sig Skrivare i tillnamn och alltför sällan skriver. Det är otaktiskt att ta ett så självuppfordrande namn, förhoppningen jag har är väl att det även ska fungera självuppdragande. Så att säga. I helgen har jag följt stora delar av partiets kongress via vår högt ärade, allmännyttiga kanal SVT 24. Hur torftig vore inte tillvaron utan icke-kommersialism av det kvalitativa slaget. Och hur ljuvligt vore inte livet utan kommersialistisk dyngspridning. Alltnog, för oss som av olika orsaker inte hade tillfälle, lite sorligt, att bevista kongressen fysiskt (inte vara ledsen, det kommer flera) så är det väldigt spännande att följa så gott det går via televisionen. Man är full av beundran för såväl ombud som presidium, övriga vapendragare icke att förglömma. Dessa kamrater är riktiga demokratikämpar, en grupp av verkliga hjältar som vi har i vår verklighet.

Konungslig solidaritet i retoriken

På TV i går kväll kunde den som ville avnjuta vår kung Carl hållande ett tal i anledning av Sveriges nationaldag. Jag lade med viss höjning av i alla fall ett ögonbryn märke till att det var ett riktigt vackert, uppmuntrande och värmande tal han höll. Budskapet andades stolthet över svenska värden snarare än den svenska nationen som sådan; öppenhet,demokrati och solidaritet med våra medmänniskor. (Så har vi ju det här besvärliga som hänger över hans fru hustru drottningen. Det är ett känt men inte särskilt omdebatterat faktum att hennes far ju var en tysk nazist, som flytt till och bosatt sig i Brasilien. Ingen har någonsin ställt henne mot väggen för detta. Det är den gamla, mycket gamla, vanliga, alltför vanliga, underdånigheten gentemot hovet. Skam över den svenska journalistkåren.) Med på plats där i Södertälje var förstås också kommunalrådet Anders Lago, som ju nyligen gjorde ett bejublat beök i USA:s kongress, där han läste lusen av skamsna amerikaner för att USA inte tar ansvar för de irakiska flyktingar man själv har skapat genom sitt olagliga angreppskrig. Jag skulle vilja säga att Anders Lago kanske är den enda bekanta representanten för den svenska opinionen i utrikesfrågor, då vare sig den förra, socialdemokratiska eller den nuvarande, lismande, borgerliga, har haft något mod eller någon självständighet visavi framförallt den stora kvasidemokratin i väster. Vi ska applådera vackert och sant tal även när det kommer från oväntat håll. Sedan kan vi alltid fundera över om retorik alltid är synonymt med äkthet, hur mycket som kommer från hjärtat. Men gott tal påverkar alltid i god riktning.