Hurra, antar jag

Så har Sverige gjort en oväntat lyckad inledning i EM-turneringen. Som far till två fotbollsälskande söner blev jag ju sittande tittande på något som jag knappast skulle intressera mig för om det inte vore för dem. Ett gott sällskap gör vägen kort, och pinan. Jag har alltid kritiska synpunkter på sport. Om inte annat så för att det går ut på konkurrens. Det tycks vara en ovanlig synpunkt i våra dagar. Men det sägs ju att idrotten ska förbrödra. Visst ser man väl vissa tecken på en sådan effekt också, men nog är det alltför mycket hårdhänt kamp och osportsliga knep på det gröna fältet - kort sagt för mycket manlighet. Som det mesta annat i samhället som har några generationer på nacken så är ju sporten merendels utformad i manliga sammanhang för och av män. Följer därav att traditionell manlig fåfänga, barnslighet och egotrippad stupiditet har format de ursprungliga reglerna. Allteftersom samhället sedermera blev alltmer civiliserat och demokratiserat, har väl de flesta sporter följt med sin tid någotsånär. Oräknat de här riktiga anticivilisatoriska företeelserna, som jag inte ens kallar sport utan snarare misshandel på dispens, boxning och fighting och sådan skit som inte hör hemma i ett humanistiskt utvecklat sammanhang. Men etiken även i sport-sporter behöver en uppryckning, tycks det mig. Jag undrar om man inte borde propagera för en humanisering, kalla det gärna för feminisering, av idrotten generellt. Någon däremot?