McCarthy lever och verkar i Sverige

Vår kände författare Per Wästberg skriver i sin dagbok från 1953 (En ung författares dagbok) om sin tid som student på Harvarduniversitetet i Boston. Detta är en privat institution (ansedd som USA:s förnämsta universitet, grundad 1636 och som enligt The Harvard Guide nu har idag 18 000 studenter och 14 000 lärare). Wästberg studerade alltså här vid tiden för de värsta antikommunistiska kampanjerna drivna av senator Joseph McCarthy, republikansk ordförande i senatens kontrollutskott. I november år 1953 uppmanar denne alla föräldrar att ej sända sina barn till Harvard - “ett kommunistställe”. Wästberg kallar McCarthy “en ointelligent Göbbels”, då McCarthy frossar i förhör av professorer och liknande attacker. Wästberg skriver vidare “Tur nog finns en stark intellektuell opposition, men bland det dumma ‘folket’ lever rysshysterin.” Senare skriver Wästberg och många andra studenter och personal på ett telegram till x-president Truman som tack för ett hans tal mot McCarthy. Journalisten Tomas Bresky som just har gett ut en bok om Enbom-historien på50-talet säger att Enbom och hans kumpaner sannolikt var helt oskyldiga till det spioneri som de dömdes för. Vad det handlade om var dels Enboms mytomani, men också, som en bakgrundston, en rysskräck med tydliga likheter med den usa:nska paranojan bärande McCarthys namn och signum. Även här i det spirande folkhemmet fanns alltså en

antikommunism, påhejad av inte minst framträdande socialdemokrater. Det är nog så att den mentala defekten hänger kvar. Jag gissar att det är därför så många drar sig för att kalla sig kommunist. Särskilt motigt inom vårt parti, förefaller det. För lite för länge var vi lojala med Stalins maktstjälande mördargäng. Men på samma sätt som tsaristerna välkomnades in i Stalins Sovjetstyre, är vår nuvarande svenska majoritetshegemoni genomsyrad av en överlevande McCarthy-anda. Inom den svenska högern är det fortfarande bedrövligt ställt med respekt för fri åsiktsbildning - se bara på regeringen. Man vågar inte tänka en tanke utanför sin fundamentalistiska marknadsekonomistiska box av "var och en för sig själv, styrka är det enda som renderar respekt och rikast när hen dör vinner". Varje påminnelse om att det går att tänka sig en annorlunda värld bemöts med hysterisk hätskhet och stänkande svavel. Vilka är det nu igen som behöver göra upp med sitt förflutna och med sin demokratisyn?