Terroristerna som bytte ut ett potentiellt lyckligt liv

Ja, i en blogg sägs det att man ska vara personlig men inte privat. Bullshit. Jag gissar att det mest privata är det mest allmänna. För övrigt bryr jag mig inte om var gränsen går. Till yttermera visso ska jag nog inte be om ursäkt. Min osäkerhet, mitt kvinnliga självförtroende, gör att jag alltid har nära till den automatiska tanken ”det jag gör är fel”. Behold, ett mobbat barns tankevärld i en blixtglimt. Undrar om jag blir vuxen innan jag blir gammal. I annat fall är det mina klass”kamrater”s fel. Klassfiender är ett bättre ord. Jag hörde författaren Martina Haag berätta i sitt sommarprogram att hon tänkte på sina terrorister i klassen som klassfiender, som motsats till klasskamrater, ända tills hon insöp kunskapen att det var ”ett kommunistiskt ord”. Jag tycker det är ett utmärkt begrepp, som bara kan göra sig ännu bättre med fler betydelser. Man skulle kunna föra ett resonemang kring att den som agerar fascistiskt i gruppsammanhang också är ett ämne till förtryckare i samhälleligt perspektiv. En person stark i sig själv utgörande en fiende till de svaga, en definition av klassfiende. Vare nåt mer? –Jo jag tänkte på vilka mekanismer som ligger bakom mina (dys)funktioner i sociala situationer, och att det inte gör något om jag försöker reda ut det. Hm, det vill säga, det har jag försökt göra både själv och med sakkunnig ledsagning, och visst har det sistnämnda hjälpt, men ännu inte ända fram. Dock gav denne kognitive beteendeterapeut vid landstinget mig en ny aha-upplevelse, en tro jag aldrig på allvar haft: att det finns en möjlighet i verkliga livet att ta sig förbi och komma förbi sådana svårigheter. Det hade jag ingen aning om. Återstår lite jobb till dock. Eller - är det bara att släppa taget? Pja. Vanan och mina självuppfyllande egna förväntningar är i fortsättningen mina fiender i praktiken. Klassfienderna är förvisso inga vänner men de bör förpassa till historien. Eller menar jag det på allvar? –Jag tänker inte ge dem amnesti för fem öre. Skithögarna har inte bett om urskvätt, precis. Eller vad det heter. Och deras attityder mot och bemötande av mig följer mig fortfarande i vardagen. Ju. Bitter? –Ligger inte för mig. Men sorgsen och svavelosande föraktfull kanske. Observandum: Det är inte alltid som de känslorna riktas mot en skyldig.