Om Svenska kyrkans nytta och fara

Man har i den moderna Svenska kyrkan en diakonisk och själasörjande verksamhet som i själva verket är oundgänglig, och som ingen annan verkar vilja ägna sig åt. Där ligger vi i vänstern i lä, skam till sägandes. Vår solidaritet finns i den politiska verksamheten, och desto starkare där. Kyrkans aktiva är praktiskt solidariska. Man hjälper behövande människor på många sätt i sina församlingar. Men sedan ägnar man sig dessutom åt sina ritualer! Dessa gudstjänster, med dessa böner, åkallande psalmer, låt vara hur vackra som helst många gånger, och mångahanda tvångshandlingar som av slentrian hålls på med för att i strid mot allt förnuft hålla mörksens makter stången. Det är där galenskapen börjar. Ser man på detta nyktert, är den delen av den kyrkliga verksamheten inte bara ovetenskaplig och självklart otidsenlig, utan också motsatsen till hjälp för människorna eftersom man däri fjärmar sig från vad som behövs i verkligheten. Vidskepligheten är ju per definition verklighetsfrämmande. Den kollrar bort och kan förvirra vilsna människor som egentligen behöver klarhet och vägledning. Kyrkan gör nytta som ingen annan gör i samhället, men också samtidigt en skada som ingen annan. Död åt vidskepelsen! Föd humanismen! Leve kärleken!