Smittvarning

Jag har nu varit hemma och legat för ankar i en styv vecka. Influensa. Och inte vilken bagatell som helst - utan en extraordinärt seg och uttragen historia. Framför allt på längden. Säg inget till Bävertanten, men det är nog så att man kan se en del positiva sidor hos, eller spin off-effekter av, en sådan här sjukdomsperiod. För visst är det ett tillfälle att hänga med sina söner ( i mitt fall 9 och 12) på ett anspråkslöst sätt.(Den övriga familjen insjuknade med cirka två dygns förskjutning efter mig.) Man degar framför teven eftersom ingen av de drabbade ens orkar tänka på att företa sig något konstruktivt.I lyckliga fall orkar någon rädda församlingen från de värsta katastroferna i den kommersiella tablån. Usch! Förbjud även tevereklam riktad till vuxna! Den är ett hot mot folkhälsan. Ändå framstår det som en välsignelse att alla har varsitt sovrum dit innehavaren kan retirera vid behov eller önskemål, ty vårt behov av självläkning tycks understundom oerhört. Nu börjar man nästan, men bara nästan, känna sig som en människa igen. Dock med den gamla följeslagaren känslan av overklighet. Den är min Sancho Panza. Han är ju vapendragaren som har en verklighetskontakt bättre än don Quijotes, och just därför blir min benämning så, får jag säga det, genial. "Tu es genial, Pablo!" (ur Svenska Ords film Picassos äventyr)