Terroristerna som bytte ut ett potentiellt lyckligt liv

Ja, i en blogg sägs det att man ska vara personlig men inte privat. Bullshit. Jag gissar att det mest privata är det mest allmänna. För övrigt bryr jag mig inte om var gränsen går. Till yttermera visso ska jag nog inte be om ursäkt. Min osäkerhet, mitt kvinnliga självförtroende, gör att jag alltid har nära till den automatiska tanken ”det jag gör är fel”. Behold, ett mobbat barns tankevärld i en blixtglimt. Undrar om jag blir vuxen innan jag blir gammal. I annat fall är det mina klass”kamrater”s fel. Klassfiender är ett bättre ord. Jag hörde författaren Martina Haag berätta i sitt sommarprogram att hon tänkte på sina terrorister i klassen som klassfiender, som motsats till klasskamrater, ända tills hon insöp kunskapen att det var ”ett kommunistiskt ord”. Jag tycker det är ett utmärkt begrepp, som bara kan göra sig ännu bättre med fler betydelser. Man skulle kunna föra ett resonemang kring att den som agerar fascistiskt i gruppsammanhang också är ett ämne till förtryckare i samhälleligt perspektiv. En person stark i sig själv utgörande en fiende till de svaga, en definition av klassfiende. Vare nåt mer? –Jo jag tänkte på vilka mekanismer som ligger bakom mina (dys)funktioner i sociala situationer, och att det inte gör något om jag försöker reda ut det. Hm, det vill säga, det har jag försökt göra både själv och med sakkunnig ledsagning, och visst har det sistnämnda hjälpt, men ännu inte ända fram. Dock gav denne kognitive beteendeterapeut vid landstinget mig en ny aha-upplevelse, en tro jag aldrig på allvar haft: att det finns en möjlighet i verkliga livet att ta sig förbi och komma förbi sådana svårigheter. Det hade jag ingen aning om. Återstår lite jobb till dock. Eller - är det bara att släppa taget? Pja. Vanan och mina självuppfyllande egna förväntningar är i fortsättningen mina fiender i praktiken. Klassfienderna är förvisso inga vänner men de bör förpassa till historien. Eller menar jag det på allvar? –Jag tänker inte ge dem amnesti för fem öre. Skithögarna har inte bett om urskvätt, precis. Eller vad det heter. Och deras attityder mot och bemötande av mig följer mig fortfarande i vardagen. Ju. Bitter? –Ligger inte för mig. Men sorgsen och svavelosande föraktfull kanske. Observandum: Det är inte alltid som de känslorna riktas mot en skyldig.

McCarthy lever och verkar i Sverige

Vår kände författare Per Wästberg skriver i sin dagbok från 1953 (En ung författares dagbok) om sin tid som student på Harvarduniversitetet i Boston. Detta är en privat institution (ansedd som USA:s förnämsta universitet, grundad 1636 och som enligt The Harvard Guide nu har idag 18 000 studenter och 14 000 lärare). Wästberg studerade alltså här vid tiden för de värsta antikommunistiska kampanjerna drivna av senator Joseph McCarthy, republikansk ordförande i senatens kontrollutskott. I november år 1953 uppmanar denne alla föräldrar att ej sända sina barn till Harvard - “ett kommunistställe”. Wästberg kallar McCarthy “en ointelligent Göbbels”, då McCarthy frossar i förhör av professorer och liknande attacker. Wästberg skriver vidare “Tur nog finns en stark intellektuell opposition, men bland det dumma ‘folket’ lever rysshysterin.” Senare skriver Wästberg och många andra studenter och personal på ett telegram till x-president Truman som tack för ett hans tal mot McCarthy. Journalisten Tomas Bresky som just har gett ut en bok om Enbom-historien på50-talet säger att Enbom och hans kumpaner sannolikt var helt oskyldiga till det spioneri som de dömdes för. Vad det handlade om var dels Enboms mytomani, men också, som en bakgrundston, en rysskräck med tydliga likheter med den usa:nska paranojan bärande McCarthys namn och signum. Även här i det spirande folkhemmet fanns alltså en

antikommunism, påhejad av inte minst framträdande socialdemokrater. Det är nog så att den mentala defekten hänger kvar. Jag gissar att det är därför så många drar sig för att kalla sig kommunist. Särskilt motigt inom vårt parti, förefaller det. För lite för länge var vi lojala med Stalins maktstjälande mördargäng. Men på samma sätt som tsaristerna välkomnades in i Stalins Sovjetstyre, är vår nuvarande svenska majoritetshegemoni genomsyrad av en överlevande McCarthy-anda. Inom den svenska högern är det fortfarande bedrövligt ställt med respekt för fri åsiktsbildning - se bara på regeringen. Man vågar inte tänka en tanke utanför sin fundamentalistiska marknadsekonomistiska box av "var och en för sig själv, styrka är det enda som renderar respekt och rikast när hen dör vinner". Varje påminnelse om att det går att tänka sig en annorlunda värld bemöts med hysterisk hätskhet och stänkande svavel. Vilka är det nu igen som behöver göra upp med sitt förflutna och med sin demokratisyn?

Det är synd om, men tyck inte det om, människorna

Hur att vara en feg person i förklädnad av en modigare sån Alltså, har man blivit som undertecknad präglad -förvånens icke om man inte alltid ä glad Man gjordes räddare än man var Jag är ännu inte vuxen och klar Trygga vågar, säger en del kloka Jag törs knappt säga flaska ("Loka!") Konstatera här att de elaka och starka de vågar alltid nedåt sparka Alla inklusive jag kan vara elaka och göra kuvade själar spaka Hackordning är en naturlag, den finns i generna överlag... Civilisationen har nätt och knappt börjat Låt en halvgammal yngling spörja att: Min tid var inte min, den blev snodd Kan framtiden bli bättre betrodd? Ja vaddårå? Jag är riktigt stolt över mina djärva nödrim. Nykter är jag också.