Äntligen vann rätt låt!

Alla tör vara överraskade över att jag alls ids följa denna mossiga tävling - man kan fortfarande inte tävla i musik – ytterligare en sanning som är lika aktuell nu som på 70-talet. Och i så fall, varför? Icke desto mindre gör jag familjen sällskap i soffan. Häpnad och glädje turas, när tävlingen tonat och Petra Mede insiktsfullt sagt förlåt, om i mina känslors framstupa romantikläge när tittarna, ”folket”, liksom jag själv visar sig ha röstat på Malena Ernmans bidrag i sådan majoritet att hon vann finalen i melodifestivalen trots juryernas motsatta röstning. Det är intressant att reflektera över att folket hade störst sympatier för de två låtar, ”La Voix” samt ”Snälla snälla” med af Ugglas, som får sägas avvika från den sega massan av strömlinjeformat kommersiella, i grunden angloamerikanskt influerade dynglåtar. Med undantag av en grekisk sak som också var lite tilltalande. Juryerna däremot, både den inhemska och den internationella, verkar vara fast i någon sorts insnöat branschtänkande. Det är nog så att svenska folket har god smak och lika gott omdöme i fråga om musik. En tanke som jag tror finns hos Malena är att göra reklam för operagenren hos människor som törstar efter den utan att veta just något om den. Grattis Malena! Jag älskar dig. Inte minst för att du uttryckligen tar ställning för den ”riktiga”, kulturellt värdehaltiga musik som du representerar, och inte vill låta den urvattnad offras på kommersialismens altare. Dessutom var du denna tävlings snyggaste och intelligentaste deltagare, för det så. Saknar någon radikalismen i dessa mina kommentarer? Jag erinrar mig en synpunkt av Sven-Bertil Taube, som gick ut på att det gärna kan anses radikalt att göra saker med kvalitet i en bransch där det annars förekommer mycket skräp. Och jag har rentav för mig att här och nu skrivande skribent i något sammanhang har tyckt att hög kvalitet och äkthet inte kan vara annat än radikalt. Det låter rätt. Äntligen!