REVELJ

Nu välver man tanken i Sverige
Fred? Palme? Världssamvete?
-Omodernt! Åt helvete!


Detta är dårarnas tid
Se i Rosenbad testosteronets id
Bombhögern längtar ut i strid!


Stormaktstiden lockar i deras blod:
”Lyft svärdet, gör Sverige ärat, repa mod!
Märk 1809, men minns var vi stod!”




Släpp ingen afghan in i stan
men kriga djärvt i Afghanistan
Nu är ju Onkel Sam snäll, så vad fan


-nu kan vi bli stridsbröder
Ett nytt stolt korståg vi stöder!
Strunta i om barnen blöder!

SOLIDARITET ÄR EN FRÅGA OM DELEGERING

Jag har kommit på ett nytt ord: Egonomi. Det var inte alls svårt.

Den inverterade retorikens triumf skymtar Edgar Allan Poe

Var finns skammen

Var i Täby bor anständigheten

Vad är målet Fredrik

Vart är det du vill ta med oss allihop

Alla vi som inte har tid att lyfta blicken

och se efter hur allt hänger ihop

Vi som sliter och snärjer

Ska vi bara tro på din styrka

Ska vi hoppas på din generositet

Har du tagit över för kärleks skull

Alltså, är det fel på oss

när vi inte orkar höja våra huvuden

för att du passade på att köra över oss

med sammetsblick och breda leenden

och löften om att jaga de svaga

Grattis Zäta på 125 års-dagen! Grattis Niklas på 25 års-dagen! Zeth ”Zäta” Höglund föddes 29 april 1884 i Göteborg. Carl Zeth Konstantin Höglund var politiker, debattör och författare. 1905, i samband med att Norge ville bli självständigt från Sverige, ville många i överklassen dra i krig för att bevara unionen. Höglund skrev då ett manifest ”Ned med vapnen”, där han fördömde krigsplanerna och uppmanade den svenska arbetarklassungdomen att vägra gå i krig. För denna pamflett dömdes han till ett sex månaders fängelsestraff, vilket han avtjänade i Malmö. Kanske hade hans skrift en betydelse för att svänga opinionen till förmån för en fredlig upplösning av unionen. I samband med första världskrigets utbrott 1914 dömdes han åter till fängelse för antimilitarism. Under tiden på Långholmen skrev han diktsamlingen Bläck och blod. Han tillhörde Vänsterpartiets ledning mellan 1917 (fast de första åren förefaller det som att man inte alltid hade en viss person utsedd till partiledare. Även Karl Kihlbom nämns åtminstone periodvis som partiordförande) och 1924. Han var en av de revolutionärer som uteslöts ur SAP 1917 och bildade vårt parti som då tog namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Höglund uteslöts ur partiet 1924, efter svåra meningsmotsättningar beträffande medlemskapet i Komintern, och ledde för en tid ett eget kommunistiskt parti. Efter Hjalmar Brantings död 1926 återvände han till SAP, men eftersom han fortsatte att betrakta sig som kommunist fick han aldrig någon ledande position där. Så här långt efteråt kanske man kan ge ”Zäta” rätt i detta att vårt medlemskap i Komintern inte var alldeles bra. Inte med den hårda Moskvastyrning som tydligen blev uppenbar rätt snart. Vårt parti lämnade inte denna Tredje internationalen, som Komintern också kallades, förrän den upplöstes av Stalin 1943. Zeth Höglund avled i Stockholm den 13 augusti 1956. Han ligger begraven på Skogskyrkogården därstädes utan gravsten. Niklas Gustafsson föddes den 29 april 1984 på Norrköpings BB, eller hade redan fått beteckningen KK? Det var en oerhört solig och varm dag under en tid när också det svenska folkhemmet stod i zenit, åren före kanslihushöger, Feldtmanövrer och nyliberal statskupp. Jag minns det som om det vore kanske bara tjugofem år sedan som jag stod där, på lasarettets balkong och sånär mottog folkets hyllningar, nå, jag tog ialla fall, om inte en cigarr, så i alla fall en cigarrett, i gryningen. I de övre tonåren gick Gustafsson med i Ung vänster, som ett föredöme för var och en ungdom med normala värderingar. Han avgick dock efter några år från posten som medlem p.g.a. som han ansåg för mycket skitprat och för lite handling i Norrköpingsföreningen. I sin spirande ungdom är Niklas en pålitlig källa till glädje och hopp för sin alltför frånvarande far, och en empatisk och ambitiös vårdelev, just nu under praktik - handling, äntligen... Hurra X4X2!

Äntligen vann rätt låt!

Alla tör vara överraskade över att jag alls ids följa denna mossiga tävling - man kan fortfarande inte tävla i musik – ytterligare en sanning som är lika aktuell nu som på 70-talet. Och i så fall, varför? Icke desto mindre gör jag familjen sällskap i soffan. Häpnad och glädje turas, när tävlingen tonat och Petra Mede insiktsfullt sagt förlåt, om i mina känslors framstupa romantikläge när tittarna, ”folket”, liksom jag själv visar sig ha röstat på Malena Ernmans bidrag i sådan majoritet att hon vann finalen i melodifestivalen trots juryernas motsatta röstning. Det är intressant att reflektera över att folket hade störst sympatier för de två låtar, ”La Voix” samt ”Snälla snälla” med af Ugglas, som får sägas avvika från den sega massan av strömlinjeformat kommersiella, i grunden angloamerikanskt influerade dynglåtar. Med undantag av en grekisk sak som också var lite tilltalande. Juryerna däremot, både den inhemska och den internationella, verkar vara fast i någon sorts insnöat branschtänkande. Det är nog så att svenska folket har god smak och lika gott omdöme i fråga om musik. En tanke som jag tror finns hos Malena är att göra reklam för operagenren hos människor som törstar efter den utan att veta just något om den. Grattis Malena! Jag älskar dig. Inte minst för att du uttryckligen tar ställning för den ”riktiga”, kulturellt värdehaltiga musik som du representerar, och inte vill låta den urvattnad offras på kommersialismens altare. Dessutom var du denna tävlings snyggaste och intelligentaste deltagare, för det så. Saknar någon radikalismen i dessa mina kommentarer? Jag erinrar mig en synpunkt av Sven-Bertil Taube, som gick ut på att det gärna kan anses radikalt att göra saker med kvalitet i en bransch där det annars förekommer mycket skräp. Och jag har rentav för mig att här och nu skrivande skribent i något sammanhang har tyckt att hög kvalitet och äkthet inte kan vara annat än radikalt. Det låter rätt. Äntligen!

2009-1849=160

Den 22 januari 1849 föddes han som skulle bli Sveriges hittills största författarnamn, av en tjänstekvinna enligt hans egen proletära benämning. 160 år senare är August Strindberg fortfarande i högsta grad levande och en inspiration för alla rabulister och sanningssägare, och har jämförts med både Augustinus och Rousseau. Hipp hurra på födelsedagen!

GRISRAEL

I sextio år och mer har det sionistiska projektet det judiska nationalhemmet varit västvärldens gullegris. Med fullt förståeliga, för att inte säga rimliga, sympatier för de stora mängder judar som, tillsammans med andra minoriteter och politiska motståndare, drabbades av nazisternas massmord. Men det började redan 1917 i samband med att Storbritannien erövrade Palestina från det osmanska riket. I Balfourdeklarationen ville den brittiske konservative utrikesministern Arthur James Balfour att judarna skulle få ett eget hemland – men på villkor att ”intet skulle göras som kunde inverka menligt på de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska samhällena i Palestina”. Det är inte särskilt välkänt hos oss att israelerna från början inte visade någon som helst respekt för de palestinska invånarna i det område som man fick av britterna att bygga sitt land på. Man pressade till sist 1948 igenom förverkligandet av Israel via Förenta Nationerna. Vi svenskar ska inte glömma att FN:s medlare i Palestina Folke Bernadotte mördades av den judiska Stern-ligan i september 1948 efter att ha arbetat fram en lösning på den arabisk-israeliska konflikten. Man har intrycket att israelerna från början har ansett sig kunna ta sig vilken rätt som helst för att fullborda sin stat på sina egna egoistiska villkor. Medan andra folk som kämpar för sina rättigheter slentrianmässigt stämplas som terrorister när de tar till vapen. Av västvärldens hegemoni alltså. Civilisatorisk mänsklig anständighet bör vara en minsta gemensamma nämnare för alla nationer som vill bli bemötta med respekt. Men bygger man sitt land på etnisk rensning, fördrivning av medmänniskor ut i öknen, är man nog dömd att leva med ett ont samvete. Det kanske är just den ondskan vi nu ser skjuta knopp - den sionistiska sadismen slår ut i full blom, den spirar i blodet från slaktade barn. I det Sverige som anser sig demokratiskt är det inte politiskt korrekt att ha synpunkter på Israel. Man misstänks då ha dem pga att Israel är judarnas hemvist. Den typen av infama outtalade misstankar om antisemitism utnyttjar naturligtvis de aggressiva sionisterna för att tvinga världens sympatier i önskad riktning. Det är en misslyckad strategi. I dessa dagar håller Israel på att definitivt göra bort sig hos alla rättsmedvetna människor i hela världen, och frågan är inte om utan hur snart vi ska få tillfredsställelsen att se Ehud Holmert med kumpaner inför rätta i en internationell domstol till svars för brott mot mänskligheten. Det är det civiliserade sättet att handskas med en gullegris som har blivit ett fascistsvin.

Historiens pedagogiska misslyckande kontra människornas mänskligt förklarliga omänsklighet

Palestina nittonhundrafyrtioåtta

De oskyldiga gör sig skyldiga

med hjälp av

den västliga världens sjuka samvete

Folkfördrivning Etnisk rensning Rasistisk stat

Bödlarnas offer skaffar sig egna offer

Hackordningen hackar sig nerför generationerna

De jagade har blivit jägare

De slaktade har blivit slaktare

De som är skyldiga är skyldiga

Förlåtelsen är förgrämd

Förståelsen är förgäten

Förhoppningen är förtryckt

Godheten sägs vara gudens budskap…

Den sitter på undantag i hans namn

Israel tjugohundranio

Grattis Kuba!

Som stolt årsbarn med den kubanska revolutionen vill jag bringa ut ett mångfaldigt hurra för det uthålliga kubanska folket. Trots en ständig, mångfasetterad terror från den feta imperialisten i norr, handelsresanden i död och enfald, Amerikas Förbannade Stater, har ni i ett halvt sekel lyckats hålla drömmen om ett rättvist samhälle vid liv genom ett hjältemodigt strävande med ledning av en inte ofelbar, inte ens uppblåsbar, men underbar förebild och inspiration från bröderna Castro med kamrater. Enlgt nobelpristagaren leClezio är mänsklighetens viktigaste problem att lösa hungern samt analfabetismen. Ni har inte bara prioriterat dessa områden utan dessutom sjukvården, som en prick över i som i "humanism"! Trots alla era misstag, trots allas våra mänskliga, rentav omänskliga, brister, trots högerns skräckslaget desperata aggressivitet (eftersom den känner på sig att ni är på rätt spår), trots den svenska vänsterns svajande konsekvens och rädsla att ställa upp – Viva Cuba socialista siempre!

Om Svenska kyrkans nytta och fara

Man har i den moderna Svenska kyrkan en diakonisk och själasörjande verksamhet som i själva verket är oundgänglig, och som ingen annan verkar vilja ägna sig åt. Där ligger vi i vänstern i lä, skam till sägandes. Vår solidaritet finns i den politiska verksamheten, och desto starkare där. Kyrkans aktiva är praktiskt solidariska. Man hjälper behövande människor på många sätt i sina församlingar. Men sedan ägnar man sig dessutom åt sina ritualer! Dessa gudstjänster, med dessa böner, åkallande psalmer, låt vara hur vackra som helst många gånger, och mångahanda tvångshandlingar som av slentrian hålls på med för att i strid mot allt förnuft hålla mörksens makter stången. Det är där galenskapen börjar. Ser man på detta nyktert, är den delen av den kyrkliga verksamheten inte bara ovetenskaplig och självklart otidsenlig, utan också motsatsen till hjälp för människorna eftersom man däri fjärmar sig från vad som behövs i verkligheten. Vidskepligheten är ju per definition verklighetsfrämmande. Den kollrar bort och kan förvirra vilsna människor som egentligen behöver klarhet och vägledning. Kyrkan gör nytta som ingen annan gör i samhället, men också samtidigt en skada som ingen annan. Död åt vidskepelsen! Föd humanismen! Leve kärleken!

Terroristerna som bytte ut ett potentiellt lyckligt liv

Ja, i en blogg sägs det att man ska vara personlig men inte privat. Bullshit. Jag gissar att det mest privata är det mest allmänna. För övrigt bryr jag mig inte om var gränsen går. Till yttermera visso ska jag nog inte be om ursäkt. Min osäkerhet, mitt kvinnliga självförtroende, gör att jag alltid har nära till den automatiska tanken ”det jag gör är fel”. Behold, ett mobbat barns tankevärld i en blixtglimt. Undrar om jag blir vuxen innan jag blir gammal. I annat fall är det mina klass”kamrater”s fel. Klassfiender är ett bättre ord. Jag hörde författaren Martina Haag berätta i sitt sommarprogram att hon tänkte på sina terrorister i klassen som klassfiender, som motsats till klasskamrater, ända tills hon insöp kunskapen att det var ”ett kommunistiskt ord”. Jag tycker det är ett utmärkt begrepp, som bara kan göra sig ännu bättre med fler betydelser. Man skulle kunna föra ett resonemang kring att den som agerar fascistiskt i gruppsammanhang också är ett ämne till förtryckare i samhälleligt perspektiv. En person stark i sig själv utgörande en fiende till de svaga, en definition av klassfiende. Vare nåt mer? –Jo jag tänkte på vilka mekanismer som ligger bakom mina (dys)funktioner i sociala situationer, och att det inte gör något om jag försöker reda ut det. Hm, det vill säga, det har jag försökt göra både själv och med sakkunnig ledsagning, och visst har det sistnämnda hjälpt, men ännu inte ända fram. Dock gav denne kognitive beteendeterapeut vid landstinget mig en ny aha-upplevelse, en tro jag aldrig på allvar haft: att det finns en möjlighet i verkliga livet att ta sig förbi och komma förbi sådana svårigheter. Det hade jag ingen aning om. Återstår lite jobb till dock. Eller - är det bara att släppa taget? Pja. Vanan och mina självuppfyllande egna förväntningar är i fortsättningen mina fiender i praktiken. Klassfienderna är förvisso inga vänner men de bör förpassa till historien. Eller menar jag det på allvar? –Jag tänker inte ge dem amnesti för fem öre. Skithögarna har inte bett om urskvätt, precis. Eller vad det heter. Och deras attityder mot och bemötande av mig följer mig fortfarande i vardagen. Ju. Bitter? –Ligger inte för mig. Men sorgsen och svavelosande föraktfull kanske. Observandum: Det är inte alltid som de känslorna riktas mot en skyldig.

McCarthy lever och verkar i Sverige

Vår kände författare Per Wästberg skriver i sin dagbok från 1953 (En ung författares dagbok) om sin tid som student på Harvarduniversitetet i Boston. Detta är en privat institution (ansedd som USA:s förnämsta universitet, grundad 1636 och som enligt The Harvard Guide nu har idag 18 000 studenter och 14 000 lärare). Wästberg studerade alltså här vid tiden för de värsta antikommunistiska kampanjerna drivna av senator Joseph McCarthy, republikansk ordförande i senatens kontrollutskott. I november år 1953 uppmanar denne alla föräldrar att ej sända sina barn till Harvard - “ett kommunistställe”. Wästberg kallar McCarthy “en ointelligent Göbbels”, då McCarthy frossar i förhör av professorer och liknande attacker. Wästberg skriver vidare “Tur nog finns en stark intellektuell opposition, men bland det dumma ‘folket’ lever rysshysterin.” Senare skriver Wästberg och många andra studenter och personal på ett telegram till x-president Truman som tack för ett hans tal mot McCarthy. Journalisten Tomas Bresky som just har gett ut en bok om Enbom-historien på50-talet säger att Enbom och hans kumpaner sannolikt var helt oskyldiga till det spioneri som de dömdes för. Vad det handlade om var dels Enboms mytomani, men också, som en bakgrundston, en rysskräck med tydliga likheter med den usa:nska paranojan bärande McCarthys namn och signum. Även här i det spirande folkhemmet fanns alltså en

antikommunism, påhejad av inte minst framträdande socialdemokrater. Det är nog så att den mentala defekten hänger kvar. Jag gissar att det är därför så många drar sig för att kalla sig kommunist. Särskilt motigt inom vårt parti, förefaller det. För lite för länge var vi lojala med Stalins maktstjälande mördargäng. Men på samma sätt som tsaristerna välkomnades in i Stalins Sovjetstyre, är vår nuvarande svenska majoritetshegemoni genomsyrad av en överlevande McCarthy-anda. Inom den svenska högern är det fortfarande bedrövligt ställt med respekt för fri åsiktsbildning - se bara på regeringen. Man vågar inte tänka en tanke utanför sin fundamentalistiska marknadsekonomistiska box av "var och en för sig själv, styrka är det enda som renderar respekt och rikast när hen dör vinner". Varje påminnelse om att det går att tänka sig en annorlunda värld bemöts med hysterisk hätskhet och stänkande svavel. Vilka är det nu igen som behöver göra upp med sitt förflutna och med sin demokratisyn?

Det är synd om, men tyck inte det om, människorna

Hur att vara en feg person i förklädnad av en modigare sån Alltså, har man blivit som undertecknad präglad -förvånens icke om man inte alltid ä glad Man gjordes räddare än man var Jag är ännu inte vuxen och klar Trygga vågar, säger en del kloka Jag törs knappt säga flaska ("Loka!") Konstatera här att de elaka och starka de vågar alltid nedåt sparka Alla inklusive jag kan vara elaka och göra kuvade själar spaka Hackordning är en naturlag, den finns i generna överlag... Civilisationen har nätt och knappt börjat Låt en halvgammal yngling spörja att: Min tid var inte min, den blev snodd Kan framtiden bli bättre betrodd? Ja vaddårå? Jag är riktigt stolt över mina djärva nödrim. Nykter är jag också.

Kristus från Afrika

Vad är det som förenar en barack med en palatsliknande ämbetsbostad? - Lösning: Obama. Jag har inga illusioner om den amerikanska mentaliteten. Inte heller om det demokratiska partiet, eller om vad av moral eller politiskt förnuft som kan blomma upp i den jordmånen. Tvärtom. Trots det så blir jag lite hoppfull när jag ser och hör denne extra genväge ättling av allas vår stamort på jorden, Afrika. (Jag menar, förklarar jag otåligt för de fågelholkar som oförstående glor på skärmen, att även om vi alla härstammar från Afrika sedan oräkneliga generationer, har Obama släkt där på bara någon generations avstånd, alltså på kortare håll.) Låt vara att han är en tjusfull retoriker, han bibringar, inbillar jag mig försedd med min vanliga absurda optimism, en känsla av något så oamerikanskt som äkthet och ärlig vilja. Jag tillåter mig sånär att tro att det kan finnas en möjlighet att han kan komma att åstadkomma ett anständigt USA. Eller åtminstone ett mindre förryckt. Redan det ett accomplishment. Alltnog. Fortfarande, eller än så länge, är det bedrövligen uppenbart, eller uppenbart så bedrövligt, att i USA är inte alla medborgare i lika mån valbara. Tänk dig själv - en ateist. En socialist. Eller, hemska tanke, en humanist! I Vita huset. En frälsning, javisst, men, typ, keep dreaming. Det ska man förvisso aldrig sluta göra. BO är såklart ingen frälsare, han är ju amerikan. Vad han möjligen kan och säkert också vill åstadkomma är möjligen en lite mer sansad supermakt. Hans väljare är ju så hjärntvättade som de är. Skulle inte tillåta ett frisläppt förnuft. Kanske kan vi inte redan i vår tid se ett vänligare och förnuftigare USA, ett land värdigt att kallas demokrati. Men det där att ge upp hoppet kan vi väl skjuta upp ett tag. Får bli ett bra tag.

Sanning och demagogi

Ett debattinlägg till Södermanlands Nyheter som jag skrev som svar på en insändare som tokhyllade vårt kapitalistiska samhälle: "Bästa kapitalistvän. Ett par kommentarer bara. Du glömmer att nämna att kapitalismen och dess bundsförvant kolonialismen är orsak till den ojämlika fördelningen av mänsklighetens resurser, som egentligen är nog för oss alla. De senaste decennierna har i Sverige det kapitalistiska systemet efter nyliberalernas skickligt genomförda paradigmskifte - med den socialdemokratiska högerns goda minne och stöd - haft alla möjligheter att förverkliga sina inneboende möjligheter. De flesta svenskar är klarsynta och förnuftiga och låter ingen slå några blå dunster i deras ögon. De flesta är inte imponerade av vad det rådande radikalkapitalistiska systemet har åstadkommit. Det har tydligt visat sin oduglighet att tjäna människan till hennes bästa. Jag är förstås inte förvånad. Vi i vänstern har för avsikt att en gång för alla vrida våra gemensamma resurser ur händerna på de giriga vinstfundamentalisterna." Just så. Jag har en viss kraft. Jag önskar att jag hade mer kunskaper, typ siffror och sakfakta, att backa upp sånt här med också. Men visst är det tjusigt med demagogi (synonymer: folkuppvigling, agitation, retoriska knep). Emellertid; övertygelsen är känslomässig och sanningen är intuitiv. Inger det förtroende?

Kamrater, läsare, vänner av sanna ord .

Äntligen har jag hittat hit igen efter en tids problem, framförallt tekniska. Min semester har också sin betydelse genom en viss apati, och en lätt yrsel som kommer över mig emellanåt. Jag har inte haft så här lång sammanhängande semester på flera år. Abstinens? Men jag längtar inte precis tillbaka. Snarare någon annanstans. Är det ingen som har en bättre begagnad arbetsmiljö för ombyte?

En inympad psykologisk grundstämning av passivitet är ofta handikappande. Brist på stimulans under uppväxten. Kompenserad förstås med ett rikare inre liv relativt sett - vad jag antagligen behöver komma fram till är ett fungerande sätt att uttrycka det som har funnits/finns inuti. Förvånande att jag inte har kommit dithän.

Alltså. Eller ergo, som det heter på latin. Latin är faktiskt betydligt längre från latrin än man kanske tror - det är alls inget dött språk. Jag har läst alldeles nyss i Tore Janssons bok "Latin" från 2002 (W&W) att en stor del av vårt vardagliga språk består av latinska inlån, direkta eller indirekta. Det är till och med så att när jag ondgör mig över det imperialistiska angloamerikanska ordinfiltrerandet i svenskan, så låter jag trösta mig med att även det engelska språket, inklusive ofta dess nybildningar, består av, på ett eller annat sätt, latinska byggstenar. Ergo. Jag har nu blivit utsatt för ett pinsamt inslag på SVT, i Ballfjång på Fransen eller vad det heter det där. Jag ville gärna höra på det för systrarna Gustafssons skull, underbara jazzsångerskor. Då när man sitter där, nyfikad, förväntansfull och trevlig och närapå snäll mot barnen, vad får man då kastat i ansiktet? -Sissela Kyle. Vem har påstått att hon skulle vara en av Sveriges roligaste kvinnor? Gudars skymning. Nu är det föralldel höljt i åtminstone mitt dunkel vem som hade skrivit den här monologen, men något fegare, larvigare, okunnigare, pinsammare och mer politiskt slätstruket har jag inte velat stänga mina öron för på länge. Sådant här lågt skit ska inte SVT hålla på med. SVT ska vara intelligent underhållning. Här hade man en sorts kinesiskt tema för kvällen, i anledning av den stundande bedrövliga OS-cirkusen förstås. Då borde man, om man vill ha ett roligt inslag, och det vill man, våga släppa fram ett medvetet satiriskt inslag som verkligen slår in dörrar som inte redan är vidöppna, utan som det kan göra lite ont i somliga makthavare, såväl ekonomiska som politiska sådana, att höra. Levande debatt, uppkäftighet och ifrågasättande i underhållande form, det är vi svältfödda på i Sverige. Jag minns på 70-talet när ett satirprogram Kabaré Öppen Kanal, bl a med musikinslag av Mikael Wiehe, blev stoppat pga att det var politiskt inkorrekt, läs vänstervridet. Vi har inte kommit särskilt långt sedan dess. Där har tammefaktiskt public service, eller allmännyttan på ren svenska, en uppgift. En uppgift att utvidga demokratin.

Major Stridis

Jag hörde ett av Jan Björklunds inlägg från partiledardebatten på radio och jag måste säga att han omedelbart sjönk ytterligare i min aktning. Hans röst och fradgedränkta stämma uttryckte aggression men också en lätt hysteri, som kan tolkas som en sorts frustration - jag menar, han känner på sig, liksom andra borgare av hans kaliber, att han är ute och cyklar när det gäller Latinamerika, enkannerligen Kuba, och demokratisyn. Särskilt irriterade verkar de vara över att vänsterkrafterna vinner terräng i Latinamerika, och arbetar med att förverkliga en genuin folkmakt. Högertrollen känner sin desperation gro. Om två år och tre dryga månader är det lagom tid för dem att spricka, för då rinner solen upp över Sverige igen, då kan vi börja ställa saker till rätta och börja utveckla demokratin även i Sverige.

Hurra för Irland!

Underbara irländska folk, fria själar på den gröna ön. De inser det antidemokratiska i det nyliberalt besmittade EU-projektet. Man undrar hur den uppkommer, denna von oben-attityd hos de höga EU-potentaterna. Jaja, sitter man i ett elfenbenstorn så blir väl synvinkeln ofta uppifrån och ner. Och människornas verklighet blir mycket avlägsen. Är det en kontinental kultur, den här där man har, fortfarande, ett hierarkiskt tänkande, där de i toppen är mer värda än de där nere? Kanske är vi i Europas norra periferi mer bevågna på jämlikhet och broderskap. Vi tycks ha kommit avsevärt längre i vår demokratiska utveckling. Leve Irlands folk! Leve internationalismen! Död åt den europeiska imperialismen!

Jahapp.

Då vet alla det som jag känt på mig hela tiden. I sådär två decennier. Tack vare Lars Borgnäs med medarbetare på SVT:s Uppdrag granskning verkar det vara bevisat att den troligaste skyldige till ubåtskränkningarna i Hårsfjärden i oktober 1982 är ett NATO-land. Det finns också många tecken på att bevis i den riktningen har smusslats undan i olika skeden av de utredningar som gjorts i efterhand. Lurad blev Olof Palme, lurad blev sedan Ingvar Carlsson. Gnuggade händerna gjorde Carl Bildt. Det här är exakt den rätta sortens journalism, den som vi som vill liera oss med sanning och rätt måste applådera. Jag har inte verktygen att göra en djupanalys av det journalistiska arbetet, det kan visst vara så att man följer en tendens, har en misstanke som man sedan arbetar efter och hittar bevis för. Men nog tycker jag att det verkar som att man prövar sina teorier – och även existerande motteorier – från olika vinklar och perspektiv. Förutsättningslöst och kritiskt sanningssökande. Vi kan vara stolta och tacksamma över att vi har SVT, en äkta public service. Fri och obunden i folkets tjänst! I sina bästa stunder.

Strategi mot höns och militärer

Ikväll hörde jag berättas, på kommunfullmäktige faktiskt, av vår nye kommunchef som berättade med anledning av sin tid i Gnosjö, att där finns en firma som tillverkar glasögon till höns. Ja, inte korrigeringsglasögon, som man ju först tänker sig, utan svarta glas, som hindrar dem att se de andra hönsen, för gör de det blir de tydligen förbannade och börjar hacka och ska ha ihjäl varandra. Då fick jag en uppenbarelse, ett sånt här kreativt skov. Föreställ er att man utrustar världens alla militärer med motsvarande blindglasögon. Vad skulle de ta sig till? De skulle inte se en enda fiende nånstans utan finge lägga ned verksamheten. Och gå hem och titta på TV. Men det kan de ju inte heller, så då slipper de bli så mycket fördummade den kvällen, jaha, då återstår bara att lyssna på någon jysst ljudbok. En uppläsning av ”Den tappre soldaten Svejk”. Eller nåt.