Major Stridis

Jag hörde ett av Jan Björklunds inlägg från partiledardebatten på radio och jag måste säga att han omedelbart sjönk ytterligare i min aktning. Hans röst och fradgedränkta stämma uttryckte aggression men också en lätt hysteri, som kan tolkas som en sorts frustration - jag menar, han känner på sig, liksom andra borgare av hans kaliber, att han är ute och cyklar när det gäller Latinamerika, enkannerligen Kuba, och demokratisyn. Särskilt irriterade verkar de vara över att vänsterkrafterna vinner terräng i Latinamerika, och arbetar med att förverkliga en genuin folkmakt. Högertrollen känner sin desperation gro. Om två år och tre dryga månader är det lagom tid för dem att spricka, för då rinner solen upp över Sverige igen, då kan vi börja ställa saker till rätta och börja utveckla demokratin även i Sverige.

Hurra för Irland!

Underbara irländska folk, fria själar på den gröna ön. De inser det antidemokratiska i det nyliberalt besmittade EU-projektet. Man undrar hur den uppkommer, denna von oben-attityd hos de höga EU-potentaterna. Jaja, sitter man i ett elfenbenstorn så blir väl synvinkeln ofta uppifrån och ner. Och människornas verklighet blir mycket avlägsen. Är det en kontinental kultur, den här där man har, fortfarande, ett hierarkiskt tänkande, där de i toppen är mer värda än de där nere? Kanske är vi i Europas norra periferi mer bevågna på jämlikhet och broderskap. Vi tycks ha kommit avsevärt längre i vår demokratiska utveckling. Leve Irlands folk! Leve internationalismen! Död åt den europeiska imperialismen!

Jahapp.

Då vet alla det som jag känt på mig hela tiden. I sådär två decennier. Tack vare Lars Borgnäs med medarbetare på SVT:s Uppdrag granskning verkar det vara bevisat att den troligaste skyldige till ubåtskränkningarna i Hårsfjärden i oktober 1982 är ett NATO-land. Det finns också många tecken på att bevis i den riktningen har smusslats undan i olika skeden av de utredningar som gjorts i efterhand. Lurad blev Olof Palme, lurad blev sedan Ingvar Carlsson. Gnuggade händerna gjorde Carl Bildt. Det här är exakt den rätta sortens journalism, den som vi som vill liera oss med sanning och rätt måste applådera. Jag har inte verktygen att göra en djupanalys av det journalistiska arbetet, det kan visst vara så att man följer en tendens, har en misstanke som man sedan arbetar efter och hittar bevis för. Men nog tycker jag att det verkar som att man prövar sina teorier – och även existerande motteorier – från olika vinklar och perspektiv. Förutsättningslöst och kritiskt sanningssökande. Vi kan vara stolta och tacksamma över att vi har SVT, en äkta public service. Fri och obunden i folkets tjänst! I sina bästa stunder.

Strategi mot höns och militärer

Ikväll hörde jag berättas, på kommunfullmäktige faktiskt, av vår nye kommunchef som berättade med anledning av sin tid i Gnosjö, att där finns en firma som tillverkar glasögon till höns. Ja, inte korrigeringsglasögon, som man ju först tänker sig, utan svarta glas, som hindrar dem att se de andra hönsen, för gör de det blir de tydligen förbannade och börjar hacka och ska ha ihjäl varandra. Då fick jag en uppenbarelse, ett sånt här kreativt skov. Föreställ er att man utrustar världens alla militärer med motsvarande blindglasögon. Vad skulle de ta sig till? De skulle inte se en enda fiende nånstans utan finge lägga ned verksamheten. Och gå hem och titta på TV. Men det kan de ju inte heller, så då slipper de bli så mycket fördummade den kvällen, jaha, då återstår bara att lyssna på någon jysst ljudbok. En uppläsning av ”Den tappre soldaten Svejk”. Eller nåt.

Hurra, antar jag

Så har Sverige gjort en oväntat lyckad inledning i EM-turneringen. Som far till två fotbollsälskande söner blev jag ju sittande tittande på något som jag knappast skulle intressera mig för om det inte vore för dem. Ett gott sällskap gör vägen kort, och pinan. Jag har alltid kritiska synpunkter på sport. Om inte annat så för att det går ut på konkurrens. Det tycks vara en ovanlig synpunkt i våra dagar. Men det sägs ju att idrotten ska förbrödra. Visst ser man väl vissa tecken på en sådan effekt också, men nog är det alltför mycket hårdhänt kamp och osportsliga knep på det gröna fältet - kort sagt för mycket manlighet. Som det mesta annat i samhället som har några generationer på nacken så är ju sporten merendels utformad i manliga sammanhang för och av män. Följer därav att traditionell manlig fåfänga, barnslighet och egotrippad stupiditet har format de ursprungliga reglerna. Allteftersom samhället sedermera blev alltmer civiliserat och demokratiserat, har väl de flesta sporter följt med sin tid någotsånär. Oräknat de här riktiga anticivilisatoriska företeelserna, som jag inte ens kallar sport utan snarare misshandel på dispens, boxning och fighting och sådan skit som inte hör hemma i ett humanistiskt utvecklat sammanhang. Men etiken även i sport-sporter behöver en uppryckning, tycks det mig. Jag undrar om man inte borde propagera för en humanisering, kalla det gärna för feminisering, av idrotten generellt. Någon däremot?

Ja, alla anonyma läsare av min obskyra nätdagbok.

Ja jag har varit lite, törs jag säga det själv, lat när det gäller att uppdatera den här. Jag ska nu lista tänkbara orsaker. 1. Jag har ingen tradition eller djupt sittande vana att skriva dagbok. 2. Min grundstatus är vegeterande meditativ, om än med avbrott av kreativa skov interfolierade med spirituella rusningar. 3. Jag har ett heltidsåtagande som löneslav. 4. På min adress är bosatta två mig tillhöriga söner, och en deras mor som också fordrar viss skötsel för den dagliga driften. Nej, lat är fel adjektiv. Orkesslö är bättre. Nej, allvarligt talat. Som Patrik så fint antyder på sin blogg, tack förresten för alla fina ord, så är jag inte så flitig hela tiden, och: Skam den som kallar sig Skrivare i tillnamn och alltför sällan skriver. Det är otaktiskt att ta ett så självuppfordrande namn, förhoppningen jag har är väl att det även ska fungera självuppdragande. Så att säga. I helgen har jag följt stora delar av partiets kongress via vår högt ärade, allmännyttiga kanal SVT 24. Hur torftig vore inte tillvaron utan icke-kommersialism av det kvalitativa slaget. Och hur ljuvligt vore inte livet utan kommersialistisk dyngspridning. Alltnog, för oss som av olika orsaker inte hade tillfälle, lite sorligt, att bevista kongressen fysiskt (inte vara ledsen, det kommer flera) så är det väldigt spännande att följa så gott det går via televisionen. Man är full av beundran för såväl ombud som presidium, övriga vapendragare icke att förglömma. Dessa kamrater är riktiga demokratikämpar, en grupp av verkliga hjältar som vi har i vår verklighet.

Konungslig solidaritet i retoriken

På TV i går kväll kunde den som ville avnjuta vår kung Carl hållande ett tal i anledning av Sveriges nationaldag. Jag lade med viss höjning av i alla fall ett ögonbryn märke till att det var ett riktigt vackert, uppmuntrande och värmande tal han höll. Budskapet andades stolthet över svenska värden snarare än den svenska nationen som sådan; öppenhet,demokrati och solidaritet med våra medmänniskor. (Så har vi ju det här besvärliga som hänger över hans fru hustru drottningen. Det är ett känt men inte särskilt omdebatterat faktum att hennes far ju var en tysk nazist, som flytt till och bosatt sig i Brasilien. Ingen har någonsin ställt henne mot väggen för detta. Det är den gamla, mycket gamla, vanliga, alltför vanliga, underdånigheten gentemot hovet. Skam över den svenska journalistkåren.) Med på plats där i Södertälje var förstås också kommunalrådet Anders Lago, som ju nyligen gjorde ett bejublat beök i USA:s kongress, där han läste lusen av skamsna amerikaner för att USA inte tar ansvar för de irakiska flyktingar man själv har skapat genom sitt olagliga angreppskrig. Jag skulle vilja säga att Anders Lago kanske är den enda bekanta representanten för den svenska opinionen i utrikesfrågor, då vare sig den förra, socialdemokratiska eller den nuvarande, lismande, borgerliga, har haft något mod eller någon självständighet visavi framförallt den stora kvasidemokratin i väster. Vi ska applådera vackert och sant tal även när det kommer från oväntat håll. Sedan kan vi alltid fundera över om retorik alltid är synonymt med äkthet, hur mycket som kommer från hjärtat. Men gott tal påverkar alltid i god riktning.

Kapitalistisk katharsis

I Guinness World Records 2008 läser jag att 56% av Venezuelas medborgare känner stort hopp inför framtiden, och därmed håller rekordet som det mest hoppfulla folket i världen. Jag gör kopplingen till de senare årens framgångar för den socialistiska omdaningsprocessen i landet, och det stora förtroende som Venezuelas folk har visat president Hugo Chávez i val efter val. Här i Sverige har vi för tillfället en mörkblå regering som på något sätt försöker ge nyliberala idéer ett folkhemskt ansikte. Daterade egoistvärderingar packas om och förses med nytt datum. Kanske tror de själva på det de håller på med. Så blå de är, tror jag ändå inte att de blåljuger – medvetet. Absurt hoppfull som jag envisas med att vara, så tycker jag mig trots allt detta ana en underström även i vårt Milton Friedman-Sverige. Jag hör företagsrepresentanter tala i något vidare ordval än sådana som handlar om evig och enfaldig vinstmaximering. Något som är oundvikligt, skulle jag tro; även Handels- hjärntvättade broilrar är ju ändå människor någonstans i röran av siffror. Det hela kokar helt enkelt ner till att vi alla bara är människor - och mänsklig värdighet ger vid handen att vi förtjänar ett bättre samhälle än ett som offrar alla sina barn till Mammon. Detta kan så småningom växa till något som kan undergräva vår nuvarande regims dammiga och bakåtsträvande ideologiska fundament. Det ska bli spännande att se hur det uppstår en ny vänster inifrån högerns allra keligaste gris. En trojansk häst på scenen på bolagsstämman. En knutpunkt är egenintresse, förkroppsligat i egoism, med ekonomisk vinning som incitament. Kunde man komma förbi det momentet så vore vägen fri till ett samhälle där vi i lugn och ro kan bry oss om varandra i stället för var och en sina pengar. Inom kapitalismens hägn äger västvärlden högt civilicerade värderingar, ett arv från till exempel upplysningstiden. Utvecklat genom åren av tidiga liberaler, av radikala socialister, av fredskämpar och miljöaktivister. Är detta trots eller tack vare den manliga västeuroperiska mentalitet som handlar så mycket om expansion och att ta för sig? Både och, förstås. Det goda vi dialektiskt har kommit fram till har vi nått på bekostnad av sämre lottade människor på andra håll och förtryckta grupper hos oss själva. Sven Lindkvist skriver i en essä från 1967 ”Kan social och ekonomisk frigörelse uppnås utan våld?” bl.a. följande: ”Vi har vant oss vid en standard. Vi betraktar den som vår rättighet. Den är inte bara ett hån mot världen idag. Den kommer alltid att vara det. Vi måste vara ensamma om den. För all framtid. Vi har skapat en livsform som gör orättvisan permanent och ofrånkomlig.” Det ekonomiska egenintresset tycks styra och forma världen idag. Den starke ger inte frivilligt upp sina privilegier, det har han väl aldrig gjort? –Lägg märke till genuset ”han”. Vårt nuvarande samhällssystem skapades av Mannen, med de machoförtecken som rådde under hans storhetsperiod. Möjligen kan någonting inträffa som ställer den allra starkaste försvarslös mot väggen – som förödmjukar, ja ordrätt ödmjukar, honom. En miljökatastrof kanske? Eller kan han fås att ta reson i sin egenskap av människa? En människa som inte är blockerad av sina psykologiska försvarsreflexer utan som vågar ta och ge ärliga tankar. En faktor som stimulerar försvarsreflexer är just den utsatthet som en företagare, liten som stor, befinner sig i. En rävsax. Det finns ingen trygghet där heller, ständigt en stress: mera vinst, annars döden. Systemfelet är fundamentalt. Det hänger på humanisters uthållighet om vi ska lyckas ersätta de mörka gammalvärldsmakter som fortfarande, trots all filosofisk och vetenskaplig utveckling, biter sig fast. Att vi t.ex. inte förfaller till att betrakta onda människor som någon annan och enkelt avfärdbar sorts varelse, utan istället för vad den är: en vilsegången liten ledsen vanlig människa, ”det är ett barn som har gått vill”. Det var synd om Adolfus Hitler. Det är synd om George Walker Bush. Det är synd om alla sorters terrorister. Socialismen är en humanism, en sekulär, vetenskaplig och därför trovärdig frälsningslära. Ett oslagbart hopp för hela mänskligheten.

Smittvarning

Jag har nu varit hemma och legat för ankar i en styv vecka. Influensa. Och inte vilken bagatell som helst - utan en extraordinärt seg och uttragen historia. Framför allt på längden. Säg inget till Bävertanten, men det är nog så att man kan se en del positiva sidor hos, eller spin off-effekter av, en sådan här sjukdomsperiod. För visst är det ett tillfälle att hänga med sina söner ( i mitt fall 9 och 12) på ett anspråkslöst sätt.(Den övriga familjen insjuknade med cirka två dygns förskjutning efter mig.) Man degar framför teven eftersom ingen av de drabbade ens orkar tänka på att företa sig något konstruktivt.I lyckliga fall orkar någon rädda församlingen från de värsta katastroferna i den kommersiella tablån. Usch! Förbjud även tevereklam riktad till vuxna! Den är ett hot mot folkhälsan. Ändå framstår det som en välsignelse att alla har varsitt sovrum dit innehavaren kan retirera vid behov eller önskemål, ty vårt behov av självläkning tycks understundom oerhört. Nu börjar man nästan, men bara nästan, känna sig som en människa igen. Dock med den gamla följeslagaren känslan av overklighet. Den är min Sancho Panza. Han är ju vapendragaren som har en verklighetskontakt bättre än don Quijotes, och just därför blir min benämning så, får jag säga det, genial. "Tu es genial, Pablo!" (ur Svenska Ords film Picassos äventyr)

Elvis Presley, Marilyn Monroe och Britney Spears?

The American Way kräver ständiga tribut. Svenska slaskmedia har inga skrupler ifråga om att delta i drägelkampanjerna och nedjagandet av en ung kvinna med ambitioner. De senaste decenniernas rövarkapitalistiska trimning av Sverige och den övriga Milton Friedman-infiltrerade västvärlden visar sig i ett allt hetsigare tempo och ständigt högre krav på att alla ska vara allt mer perfekta. Hela tiden optimera, och fråga inte varför. Trotsar man den oskrivna lagen och tillåter sig att tänka efter ett ögonblick så inser man genast att detta inte är rimligt. Det är inte mänskligt. Det luktar övermänniskoideal och 1930-tal fast upphöjt till X. Det är onödigt. Det hela kokar ned till samma gamla orsakssammanhang: den kommersiella miljön stressar och kräver ständigt mer inkomster, fler lösnummer. Det finns allt mindre utrymme för företagare, vilken bransch det än handlar om, att vara goda kapitalister. Men detta ska inte överraska någon - det här groteska ekonomiska systemet har egenintresse in infinitum inskrivet i sitt DNA. Får det inget motstånd bär det bara fortare och fortare utför. Jag vill i all ödmjukhet påminna om att det finns alternativ till rådande samhällsförhållanden. Och Vänsterpartiet är det enda parti att räkna med som vågar vara systemkritiskt och erbjuda dessa. Vi vägrar förlora hoppet om människan.

Identitet, vad är det?

Jag läser Peter Englunds politiska blogg från 24 juni i år. Han talar om klassresa. Själv har jag aldrig riktigt nått en identitet som tillhörande någon klass, i varje fall inte som s a s första existentiella grubbleri. Annat har oftast varit i vägen. Säkert växlande projektioner av allmän ångest, i sig själv ej verbaliserad. Otrygghet i mig själv, med ty överhängande demoner, har varit min eviga silent partner. I alla fall. Socialt har jag, av ungefär samma orsaker som det ovan nämnda, aldrig varit klar över vem jag har varit eller hur denne i så fall skulle kunna tas emot av andra människor. Där ligger min prioriterade sociala osäkerhet. Och i kombination med en pavlovskt hundlik drift att gömma mig - fåfängt försökande vara osynlig, ohörbar - resulterar detta i en sorts socialt frånvarande fast både mentalt och kroppsligt närvarande. Mycken psykisk terror under skoltiden är obearbetad. Emellertid har jag numer fått hjälp att lyfta blicken på ett oväntat hopphöjande sätt (tack för skattemedlen till landstinget). Framförallt ska nog en social analys till som jag inte har alla kunskaper till själv. Men: Schabloner gällande respektive klass är i sig själva ofrånkomligen generaliseringar. Och kanske kan personens egna fokus på, eller mer eller mindre omedvetet val av, fokus på komplex i verkligheten vara av större betydelse för den personliga eventuella karriären.

Låt vara att det är alltför lätt att vara skadeglad, men nog var det stor politisk humor när den nya moderata statssekreteraren omgående efter tillträdandet i höstas blev polisanmäld. Hon berättade också själv, rakryggat ehuru lagom skamset, om hur hon har skattefuskat med hjälp av sin man för att i dubbel bemärkelse ”se om sitt hus”. Det verkar onekligen som om moderater, gamla som nya, har en relativt relativ moralsyn… Det är kanske så att tänker man kapitalistism så tänker man sno åt sig. För egen del, oavsett om det drabbar andra människor. Samvetet lyser som ett svart hål – med en frånvaro där allt dras in och försvinner för omvärlden. Egoismen innebär en självtillfredsställelse som matar sig själv utan att någonsin bli mätt. Dessa materiella onanister, dessa materiemissbrukare, lider naturligtvis själva, lider brist på medmänsklighet. Brist på verkliga mänskliga värden. Som andra brottslingar är det självklart så att de i första hand behöver hjälp och vård, även om det allmänna rättsmedvetandet gärna suktar efter rätt och straff. Å andra sidan säger sig ju moderaterna värna om brottsoffer i allmänhet, och här handlar det om den gemensamma sektorn som ett talrikt brottsoffer. Det ska bli intressant att se om de nya moderaterna är tillräckligt nya för att värna den stora massan när den blir utsatt för dessa försnillanden. Kanske krävs en djupgående själsomvandling i de rikas led. Höger måste bli vänster inte bara i retoriken. Egoist måste bli socialist. Håkan Gustafsson, v ordf Vänsterpartiet Oxelösund

Älska historia! Men vem skriver den?

Som många andra tycker jag det är bra att Jan Björklund vill stärka historieämnet i gymnasieskolan. Alla medborgare behöver kunskaper och perspektiv. Björklund säger att han gärna ser att den kommande läroplanen fokuserar på 1900-talet och han kan inte låta bli att av ideologiska skäl särskilt nämna kommunismen som en kraft skyldig till många brott och övergrepp. Förintelsen, som genomfördes av fascister, högerns och kapitalisternas gullgossar på den tiden, nämner han utan dess ideologiska sammanhang. I Sovjetunionen och Nazityskland förfalskades historien av makthavarna för att de, som hade lurat makten av folket, skulle kunna hålla den kvar genom att styra människors uppfattningar. Försöker nu våra makthavare göra samma sak? Vi i Vänsterpartiet som, när projektet urartade, tog avstånd från den så kallade kommunism/socialism som tillämpades i Sovjet, har lärt av historien. Vårt parti hade fel ett tag och har gjort upp med det. Frågan är huruvida våra nuvarande regeringsmedlemmar vill dra motsvarande slutsatser. Vi väntar fortfarande på att den blandade svenska salladshögern ska göra upp med sina antidemokratiska felsteg i det förflutna. Och att de ska låta bli att begå nya nu. Det finns ryssar som var dissidenter under Sovjettiden som anser att samma diktatur nu har kommit tillbaka igen, och vi kan alla iaktta hur president Putin manipulerar och mördar och snor åt sig allt mer makt på samma gång som rövarkapitalismen blomstrar i Ryssland på ett kongenialt groteskt sätt. Min poäng blir att detta inte hindrar västs politiker från att vara vän med denne tydligt diktatoriske president. Det står nämligen mycket profit på spel för Västeuropa. Slutsatsen blir alltså att det knappast var det socialistiska försöket i Sovjetunionen som var orsaken till diktaturen och förtrycket där. Det havererade några få år efter revolutionen. Orsaken var snarare en mental tradition från tsartiden och kanske ännu längre tillbaks - en mentalitet som i dagens Ryssland nu åter lever upp, och exemplifierar sig i förakt för människoliv, längtan efter nationell storhet , känslomässig förförelse av ungdomen och maktkoncentration. Som humanist och demokrat anser jag det vara omistligt att bildning och utbildning är så fristående som möjligt från stundens maktinnehav. Historieskrivningen måste vara oberoende och förutsättningslös, och ska vara tillgänglig för och kunna ifrågasättas av alla. Björklunds uttaladen har gärna en historiejusterande tendens med klara vänsterfientliga ambitioner. Borgare är hellre emot vänster än emot diktatur. Håkan Gustafsson, v ordf Vänsterpartiet Oxelösund

Bästa medborgare! Jag tror inte vi ska strunta i att överklassen dricker champagne som vi vanliga människor inte har råd med. De gör det ju faktiskt på vår bekostnad! Det vore ett framsteg om de rika åtminstone hade så mycket anständighet att de ”tog vad de behövde och lämnade resten kvar”. Någon annan behöver förvisso den där resten, vi vet ju, alla vet i vår informationstäta tid, att miljarder människor lider brist på livets nödtorft, lider helt enkelt, av brist på resurser. Detta är kapitalismen i dess prydno – överskottet ska tillfalla den som är skickligast i att lägga vantarna på det - ett rövarsystem som såklart försvaras av de konservativa. Man vill inte tro att högerns politiker är elaka och föraktar människor som har det svårt, men deras politik vill de facto bevara de rikas privilegier. Är det månne bara fantasilöshet? Vi i Vänsterpartiet vågar ifrågasätta de nuvarande orättvisa förhållandena. Vi vågar tro att en rättvis värld är möjlig. Vi vågar vara vänster.

Håkan Gustafsson, Vänsterpartiet Oxelösund

Kapitalismen är perfid till sin natur – vad avslöjar det om dess anhängare?

Vinstfixering, egoism, expansion. Några av de centrala egenskaperna hos de inrättningar som förverkligar begreppet kapitalism. Egenintresset ljuger inte, säger Marx. Att ljuga för att i eget intresse ta in vinst är däremot helt stringent, konsekvent. Ett genuint etiskt, alltså altruistiskt tänkande är fullkomligt i strid med kapitalismens natur, och således kan ingen förnuftig och inte heller något kännande människa sympatisera med ett sådant system. Kapitalismen är till sitt väsen kumpan med sådana storheter som fascism och imperialism, den är en jätten Glufs-Glufs som aldrig blir mätt utan ständigt utan känslighet och hänsyn vill ha mer och mer, bli större och större. Den representerar de lägsta utflödena av människans möjligheter. Det här har vi i Sverige ju fått demonstrerat för oss under två decennier av nyliberala excesser; marknaden har fått alla möjligheter att med socialdemokratins goda minne frälsa svenska folket. Vi kan bekvämt se oss omkring i verkligheten och dra slutsatser. Man kan i sitt stilla sinne undra över de medmänniskor som, säkert utan att egentligen mena det, agerar motmänniskor, och håller fast vid en konservativ, samhällsbevarande politik. För det finns alternativ till det rådande systemet. Om man bara vågar tänka sig en annorlunda värld så är den inom räckhåll. I själva verket så önskar de allra flesta av oss ett samhälle som bygger på vänlighet i stället för fientlighet, hjälpsamhet i stället för konkurrens, sunt förnuft i stället för pekuniärt tunnelseende. Ett samhälle som strävar efter godhet snarare än mera pengar och mest till mig! Vänsterpartiet arbetar för ett samhälle utan skillnader på grund av klass eller kön eller etnicitet, för ett solidariskt samhälle där styrka används för att hjälpa och inte för att förtrycka. Ett samhälle där vi hjälps åt att göra allting bättre och där egoism och andra borgerliga perversioner inte har någon jordmån. Vår längtan är stark, och vår lust är stor! Håkan Gustafsson, (v) Oxelösund

Socialdemokraternas demokratiuppfattning

Oxelösund 07 11 11 Börjar sahlinisterna nu visa sitt rätta ansikte? För att få vara med och låna tillbaka ett hörn av maktens taburett, driver partiets s k förtroenderåd igenom att små barn ska betygsättas och värderas och sorteras. Jag förstår inte hur man kan desavouera ett demokratiskt fattat kongressbeslut, helt enkelt med hänvisning till att mycket har hänt sedan det fattades… Det visar en nonchalans gentemot en demokratisk process, en maktberusning och en självrättfärdighet som, är jag ledsen att säga, är traditionellt karakteristisk för svenska socialdemokrater - de i toppen vill säga. Gräsrötterna är nog tålmodiga demokratiarbetare som är värda stor beundran. Men nog borde det kännas nedslående att ha en så arrogant och föraktfull partiledning. Jag tror inte det hjälper mycket att densamma lägger huvudet på sned och ler sitt raraste leende, det där som vill föreställa ett stort hjärta. Hur ska det stavas: Sahlin eller Stalin? Det kan vara värt att påminna om att det finns alternativ här på vänstersidan; vi är många demokratiska socialister som vill värna allas lika inflytande.