En veckans dagsaktuella lingonversreflektion över omvägar, tidsutdräkt och vad som egentligen borde vara i fokus samt konkurrensens irrelevans i ett mänskligt samhälle

I det här mörkblå diset

tar det längre tid till paradiset

Med det här bruna vi kliver i

blir bakhalkan otrivsam och smutsig



Några verkar ha det så bra

att de ängsligt vill ha det kvar

En del andra gillar inte nya vanor

De vill tänka i inskränkta banor



Alltså, är det deras osäkerhet

som ska sabba livet för en allmänhet?

Om de får en bok av Freud i julklapp

kan de se efter var själen är glapp



För min del är somt styvt och somt slappt

men nog är det väl bättre om det går snabbt

dit vi vill, där människans frälsning hägrar

Den är för oss alla, i alla rymdens världar



Ingen tävling, sånt är ju populärt,

kan konkurrera med vad blodet är värt

som pulserar i en sann revolutionär

som älskar människan sådan hon är



Den politiska kampen är ingen sport

De som verkligen gör nytta glömmer vi bort

De som kämpar för vår skull

får sällan frispark när de går omkull



Dit som det borde vara brått

handlar det inte mycket om i sport

Det finns somliga som är trygga med den vinst

som förblir en förlust för oss som hinner sist

Impromptu över den svindlande tiden

Jag reflekterar över livets flyktighet

Plötsligt är vi på Hades flyktingenhet



Dagarnas lämmellika gång är otäck

Se, nu är ytterligare en vecka väck


Minuterna har sekundanter för att hinna gå

Åren står på månaderna för att nå


Tiden går för fort nuförtiden

Så fort man tittar bort är den förliden!







En glädje och en sorg för ett barn av stjärnstoft

är att få leva som en tomte på ett loft



att till vardags leva på undantag

för att ibland få bära en säck ett tag



och skänka glädje åt andra

som har det tråkigt med varandra



En svart säck med parentetiskt ljus

att delas ut i meningslöshetens hus







Strof tre i detta bygge

blir något mer likt ett kalhygge



I retorik och skönhet

levereras allt i tre, jag vet



Jag undrar om inte lite utfyllnad

gör fler än skribenten glad?



Som en andhämtning från en sorts skeende

avslutar här en metagrej, ett snett leende

Deadline. En association till kommersiell psykiatri

Dessa otäcka dödlinjer

Press Gör det hit nu

Ni eroderar mina telomerer

Sudda ut er, låt mig inte se er



Ni, elaka långsamt dödande tvångslinjer






Nänä, okej, jag har inte bråttom,

Dåligt argument

Näsan mot väggen,

En millimeter till så är jag inne i den



Den berömda.







Det har kallats spleen

livsleda

melankoli mjältsjuka depression

Modet växlar



Modet styrkan fluktuerar







Vad jag skulle vilja ha frihet att välja

är ny luft

Ring Luft-Hansa!

Han köper, byter och säljer



Frisch und gesund Luft







Gesundheit

Ge sundhet?

Nein, vi har en arbetsdelning här

-den enes apati, den andres Lohn



Eine lohnende Konspiration!

En synsk vision av lustgården den kalla begynnelsen av ett valår

Apatiskt  horisontell och ett modlöst mörker



Efter trettiofyra dygn vågar jag mig på vertikal

och öppnar ögonen från en dröm till en annan



Det glindrar där ute

som solen genom lövverket

en juniförmiddag



Hoppet om tillit vågar vakna

och ett löfte hovrar varmgult - en gåva -

om något annat än denna tryckande intighet

och denna meningslösa jakt



Där utanför finns en annan värld

En ny, en sann

En de naivas värld

där varje tanke är en väns

där varje ord är allas rättighet



Den goda viljan är ljuset

och innehar regeringsmakten

Visdomen och sansen, kamrat

ger ingen plats åt

girighetens brunblåa scenografer

och Mammons obändiga illvilja

REVELJ

Nu välver man tanken i Sverige
Fred? Palme? Världssamvete?
-Omodernt! Åt helvete!


Detta är dårarnas tid
Se i Rosenbad testosteronets id
Bombhögern längtar ut i strid!


Stormaktstiden lockar i deras blod:
”Lyft svärdet, gör Sverige ärat, repa mod!
Märk 1809, men minns var vi stod!”




Släpp ingen afghan in i stan
men kriga djärvt i Afghanistan
Nu är ju Onkel Sam snäll, så vad fan


-nu kan vi bli stridsbröder
Ett nytt stolt korståg vi stöder!
Strunta i om barnen blöder!

SOLIDARITET ÄR EN FRÅGA OM DELEGERING

Jag har kommit på ett nytt ord: Egonomi. Det var inte alls svårt.

Den inverterade retorikens triumf skymtar Edgar Allan Poe

Var finns skammen

Var i Täby bor anständigheten

Vad är målet Fredrik

Vart är det du vill ta med oss allihop

Alla vi som inte har tid att lyfta blicken

och se efter hur allt hänger ihop

Vi som sliter och snärjer

Ska vi bara tro på din styrka

Ska vi hoppas på din generositet

Har du tagit över för kärleks skull

Alltså, är det fel på oss

när vi inte orkar höja våra huvuden

för att du passade på att köra över oss

med sammetsblick och breda leenden

och löften om att jaga de svaga

Grattis Zäta på 125 års-dagen! Grattis Niklas på 25 års-dagen! Zeth ”Zäta” Höglund föddes 29 april 1884 i Göteborg. Carl Zeth Konstantin Höglund var politiker, debattör och författare. 1905, i samband med att Norge ville bli självständigt från Sverige, ville många i överklassen dra i krig för att bevara unionen. Höglund skrev då ett manifest ”Ned med vapnen”, där han fördömde krigsplanerna och uppmanade den svenska arbetarklassungdomen att vägra gå i krig. För denna pamflett dömdes han till ett sex månaders fängelsestraff, vilket han avtjänade i Malmö. Kanske hade hans skrift en betydelse för att svänga opinionen till förmån för en fredlig upplösning av unionen. I samband med första världskrigets utbrott 1914 dömdes han åter till fängelse för antimilitarism. Under tiden på Långholmen skrev han diktsamlingen Bläck och blod. Han tillhörde Vänsterpartiets ledning mellan 1917 (fast de första åren förefaller det som att man inte alltid hade en viss person utsedd till partiledare. Även Karl Kihlbom nämns åtminstone periodvis som partiordförande) och 1924. Han var en av de revolutionärer som uteslöts ur SAP 1917 och bildade vårt parti som då tog namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Höglund uteslöts ur partiet 1924, efter svåra meningsmotsättningar beträffande medlemskapet i Komintern, och ledde för en tid ett eget kommunistiskt parti. Efter Hjalmar Brantings död 1926 återvände han till SAP, men eftersom han fortsatte att betrakta sig som kommunist fick han aldrig någon ledande position där. Så här långt efteråt kanske man kan ge ”Zäta” rätt i detta att vårt medlemskap i Komintern inte var alldeles bra. Inte med den hårda Moskvastyrning som tydligen blev uppenbar rätt snart. Vårt parti lämnade inte denna Tredje internationalen, som Komintern också kallades, förrän den upplöstes av Stalin 1943. Zeth Höglund avled i Stockholm den 13 augusti 1956. Han ligger begraven på Skogskyrkogården därstädes utan gravsten. Niklas Gustafsson föddes den 29 april 1984 på Norrköpings BB, eller hade redan fått beteckningen KK? Det var en oerhört solig och varm dag under en tid när också det svenska folkhemmet stod i zenit, åren före kanslihushöger, Feldtmanövrer och nyliberal statskupp. Jag minns det som om det vore kanske bara tjugofem år sedan som jag stod där, på lasarettets balkong och sånär mottog folkets hyllningar, nå, jag tog ialla fall, om inte en cigarr, så i alla fall en cigarrett, i gryningen. I de övre tonåren gick Gustafsson med i Ung vänster, som ett föredöme för var och en ungdom med normala värderingar. Han avgick dock efter några år från posten som medlem p.g.a. som han ansåg för mycket skitprat och för lite handling i Norrköpingsföreningen. I sin spirande ungdom är Niklas en pålitlig källa till glädje och hopp för sin alltför frånvarande far, och en empatisk och ambitiös vårdelev, just nu under praktik - handling, äntligen... Hurra X4X2!

Äntligen vann rätt låt!

Alla tör vara överraskade över att jag alls ids följa denna mossiga tävling - man kan fortfarande inte tävla i musik – ytterligare en sanning som är lika aktuell nu som på 70-talet. Och i så fall, varför? Icke desto mindre gör jag familjen sällskap i soffan. Häpnad och glädje turas, när tävlingen tonat och Petra Mede insiktsfullt sagt förlåt, om i mina känslors framstupa romantikläge när tittarna, ”folket”, liksom jag själv visar sig ha röstat på Malena Ernmans bidrag i sådan majoritet att hon vann finalen i melodifestivalen trots juryernas motsatta röstning. Det är intressant att reflektera över att folket hade störst sympatier för de två låtar, ”La Voix” samt ”Snälla snälla” med af Ugglas, som får sägas avvika från den sega massan av strömlinjeformat kommersiella, i grunden angloamerikanskt influerade dynglåtar. Med undantag av en grekisk sak som också var lite tilltalande. Juryerna däremot, både den inhemska och den internationella, verkar vara fast i någon sorts insnöat branschtänkande. Det är nog så att svenska folket har god smak och lika gott omdöme i fråga om musik. En tanke som jag tror finns hos Malena är att göra reklam för operagenren hos människor som törstar efter den utan att veta just något om den. Grattis Malena! Jag älskar dig. Inte minst för att du uttryckligen tar ställning för den ”riktiga”, kulturellt värdehaltiga musik som du representerar, och inte vill låta den urvattnad offras på kommersialismens altare. Dessutom var du denna tävlings snyggaste och intelligentaste deltagare, för det så. Saknar någon radikalismen i dessa mina kommentarer? Jag erinrar mig en synpunkt av Sven-Bertil Taube, som gick ut på att det gärna kan anses radikalt att göra saker med kvalitet i en bransch där det annars förekommer mycket skräp. Och jag har rentav för mig att här och nu skrivande skribent i något sammanhang har tyckt att hög kvalitet och äkthet inte kan vara annat än radikalt. Det låter rätt. Äntligen!

2009-1849=160

Den 22 januari 1849 föddes han som skulle bli Sveriges hittills största författarnamn, av en tjänstekvinna enligt hans egen proletära benämning. 160 år senare är August Strindberg fortfarande i högsta grad levande och en inspiration för alla rabulister och sanningssägare, och har jämförts med både Augustinus och Rousseau. Hipp hurra på födelsedagen!

GRISRAEL

I sextio år och mer har det sionistiska projektet det judiska nationalhemmet varit västvärldens gullegris. Med fullt förståeliga, för att inte säga rimliga, sympatier för de stora mängder judar som, tillsammans med andra minoriteter och politiska motståndare, drabbades av nazisternas massmord. Men det började redan 1917 i samband med att Storbritannien erövrade Palestina från det osmanska riket. I Balfourdeklarationen ville den brittiske konservative utrikesministern Arthur James Balfour att judarna skulle få ett eget hemland – men på villkor att ”intet skulle göras som kunde inverka menligt på de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska samhällena i Palestina”. Det är inte särskilt välkänt hos oss att israelerna från början inte visade någon som helst respekt för de palestinska invånarna i det område som man fick av britterna att bygga sitt land på. Man pressade till sist 1948 igenom förverkligandet av Israel via Förenta Nationerna. Vi svenskar ska inte glömma att FN:s medlare i Palestina Folke Bernadotte mördades av den judiska Stern-ligan i september 1948 efter att ha arbetat fram en lösning på den arabisk-israeliska konflikten. Man har intrycket att israelerna från början har ansett sig kunna ta sig vilken rätt som helst för att fullborda sin stat på sina egna egoistiska villkor. Medan andra folk som kämpar för sina rättigheter slentrianmässigt stämplas som terrorister när de tar till vapen. Av västvärldens hegemoni alltså. Civilisatorisk mänsklig anständighet bör vara en minsta gemensamma nämnare för alla nationer som vill bli bemötta med respekt. Men bygger man sitt land på etnisk rensning, fördrivning av medmänniskor ut i öknen, är man nog dömd att leva med ett ont samvete. Det kanske är just den ondskan vi nu ser skjuta knopp - den sionistiska sadismen slår ut i full blom, den spirar i blodet från slaktade barn. I det Sverige som anser sig demokratiskt är det inte politiskt korrekt att ha synpunkter på Israel. Man misstänks då ha dem pga att Israel är judarnas hemvist. Den typen av infama outtalade misstankar om antisemitism utnyttjar naturligtvis de aggressiva sionisterna för att tvinga världens sympatier i önskad riktning. Det är en misslyckad strategi. I dessa dagar håller Israel på att definitivt göra bort sig hos alla rättsmedvetna människor i hela världen, och frågan är inte om utan hur snart vi ska få tillfredsställelsen att se Ehud Holmert med kumpaner inför rätta i en internationell domstol till svars för brott mot mänskligheten. Det är det civiliserade sättet att handskas med en gullegris som har blivit ett fascistsvin.

Historiens pedagogiska misslyckande kontra människornas mänskligt förklarliga omänsklighet

Palestina nittonhundrafyrtioåtta

De oskyldiga gör sig skyldiga

med hjälp av

den västliga världens sjuka samvete

Folkfördrivning Etnisk rensning Rasistisk stat

Bödlarnas offer skaffar sig egna offer

Hackordningen hackar sig nerför generationerna

De jagade har blivit jägare

De slaktade har blivit slaktare

De som är skyldiga är skyldiga

Förlåtelsen är förgrämd

Förståelsen är förgäten

Förhoppningen är förtryckt

Godheten sägs vara gudens budskap…

Den sitter på undantag i hans namn

Israel tjugohundranio

Grattis Kuba!

Som stolt årsbarn med den kubanska revolutionen vill jag bringa ut ett mångfaldigt hurra för det uthålliga kubanska folket. Trots en ständig, mångfasetterad terror från den feta imperialisten i norr, handelsresanden i död och enfald, Amerikas Förbannade Stater, har ni i ett halvt sekel lyckats hålla drömmen om ett rättvist samhälle vid liv genom ett hjältemodigt strävande med ledning av en inte ofelbar, inte ens uppblåsbar, men underbar förebild och inspiration från bröderna Castro med kamrater. Enlgt nobelpristagaren leClezio är mänsklighetens viktigaste problem att lösa hungern samt analfabetismen. Ni har inte bara prioriterat dessa områden utan dessutom sjukvården, som en prick över i som i "humanism"! Trots alla era misstag, trots allas våra mänskliga, rentav omänskliga, brister, trots högerns skräckslaget desperata aggressivitet (eftersom den känner på sig att ni är på rätt spår), trots den svenska vänsterns svajande konsekvens och rädsla att ställa upp – Viva Cuba socialista siempre!

Om Svenska kyrkans nytta och fara

Man har i den moderna Svenska kyrkan en diakonisk och själasörjande verksamhet som i själva verket är oundgänglig, och som ingen annan verkar vilja ägna sig åt. Där ligger vi i vänstern i lä, skam till sägandes. Vår solidaritet finns i den politiska verksamheten, och desto starkare där. Kyrkans aktiva är praktiskt solidariska. Man hjälper behövande människor på många sätt i sina församlingar. Men sedan ägnar man sig dessutom åt sina ritualer! Dessa gudstjänster, med dessa böner, åkallande psalmer, låt vara hur vackra som helst många gånger, och mångahanda tvångshandlingar som av slentrian hålls på med för att i strid mot allt förnuft hålla mörksens makter stången. Det är där galenskapen börjar. Ser man på detta nyktert, är den delen av den kyrkliga verksamheten inte bara ovetenskaplig och självklart otidsenlig, utan också motsatsen till hjälp för människorna eftersom man däri fjärmar sig från vad som behövs i verkligheten. Vidskepligheten är ju per definition verklighetsfrämmande. Den kollrar bort och kan förvirra vilsna människor som egentligen behöver klarhet och vägledning. Kyrkan gör nytta som ingen annan gör i samhället, men också samtidigt en skada som ingen annan. Död åt vidskepelsen! Föd humanismen! Leve kärleken!

Terroristerna som bytte ut ett potentiellt lyckligt liv

Ja, i en blogg sägs det att man ska vara personlig men inte privat. Bullshit. Jag gissar att det mest privata är det mest allmänna. För övrigt bryr jag mig inte om var gränsen går. Till yttermera visso ska jag nog inte be om ursäkt. Min osäkerhet, mitt kvinnliga självförtroende, gör att jag alltid har nära till den automatiska tanken ”det jag gör är fel”. Behold, ett mobbat barns tankevärld i en blixtglimt. Undrar om jag blir vuxen innan jag blir gammal. I annat fall är det mina klass”kamrater”s fel. Klassfiender är ett bättre ord. Jag hörde författaren Martina Haag berätta i sitt sommarprogram att hon tänkte på sina terrorister i klassen som klassfiender, som motsats till klasskamrater, ända tills hon insöp kunskapen att det var ”ett kommunistiskt ord”. Jag tycker det är ett utmärkt begrepp, som bara kan göra sig ännu bättre med fler betydelser. Man skulle kunna föra ett resonemang kring att den som agerar fascistiskt i gruppsammanhang också är ett ämne till förtryckare i samhälleligt perspektiv. En person stark i sig själv utgörande en fiende till de svaga, en definition av klassfiende. Vare nåt mer? –Jo jag tänkte på vilka mekanismer som ligger bakom mina (dys)funktioner i sociala situationer, och att det inte gör något om jag försöker reda ut det. Hm, det vill säga, det har jag försökt göra både själv och med sakkunnig ledsagning, och visst har det sistnämnda hjälpt, men ännu inte ända fram. Dock gav denne kognitive beteendeterapeut vid landstinget mig en ny aha-upplevelse, en tro jag aldrig på allvar haft: att det finns en möjlighet i verkliga livet att ta sig förbi och komma förbi sådana svårigheter. Det hade jag ingen aning om. Återstår lite jobb till dock. Eller - är det bara att släppa taget? Pja. Vanan och mina självuppfyllande egna förväntningar är i fortsättningen mina fiender i praktiken. Klassfienderna är förvisso inga vänner men de bör förpassa till historien. Eller menar jag det på allvar? –Jag tänker inte ge dem amnesti för fem öre. Skithögarna har inte bett om urskvätt, precis. Eller vad det heter. Och deras attityder mot och bemötande av mig följer mig fortfarande i vardagen. Ju. Bitter? –Ligger inte för mig. Men sorgsen och svavelosande föraktfull kanske. Observandum: Det är inte alltid som de känslorna riktas mot en skyldig.

McCarthy lever och verkar i Sverige

Vår kände författare Per Wästberg skriver i sin dagbok från 1953 (En ung författares dagbok) om sin tid som student på Harvarduniversitetet i Boston. Detta är en privat institution (ansedd som USA:s förnämsta universitet, grundad 1636 och som enligt The Harvard Guide nu har idag 18 000 studenter och 14 000 lärare). Wästberg studerade alltså här vid tiden för de värsta antikommunistiska kampanjerna drivna av senator Joseph McCarthy, republikansk ordförande i senatens kontrollutskott. I november år 1953 uppmanar denne alla föräldrar att ej sända sina barn till Harvard - “ett kommunistställe”. Wästberg kallar McCarthy “en ointelligent Göbbels”, då McCarthy frossar i förhör av professorer och liknande attacker. Wästberg skriver vidare “Tur nog finns en stark intellektuell opposition, men bland det dumma ‘folket’ lever rysshysterin.” Senare skriver Wästberg och många andra studenter och personal på ett telegram till x-president Truman som tack för ett hans tal mot McCarthy. Journalisten Tomas Bresky som just har gett ut en bok om Enbom-historien på50-talet säger att Enbom och hans kumpaner sannolikt var helt oskyldiga till det spioneri som de dömdes för. Vad det handlade om var dels Enboms mytomani, men också, som en bakgrundston, en rysskräck med tydliga likheter med den usa:nska paranojan bärande McCarthys namn och signum. Även här i det spirande folkhemmet fanns alltså en

antikommunism, påhejad av inte minst framträdande socialdemokrater. Det är nog så att den mentala defekten hänger kvar. Jag gissar att det är därför så många drar sig för att kalla sig kommunist. Särskilt motigt inom vårt parti, förefaller det. För lite för länge var vi lojala med Stalins maktstjälande mördargäng. Men på samma sätt som tsaristerna välkomnades in i Stalins Sovjetstyre, är vår nuvarande svenska majoritetshegemoni genomsyrad av en överlevande McCarthy-anda. Inom den svenska högern är det fortfarande bedrövligt ställt med respekt för fri åsiktsbildning - se bara på regeringen. Man vågar inte tänka en tanke utanför sin fundamentalistiska marknadsekonomistiska box av "var och en för sig själv, styrka är det enda som renderar respekt och rikast när hen dör vinner". Varje påminnelse om att det går att tänka sig en annorlunda värld bemöts med hysterisk hätskhet och stänkande svavel. Vilka är det nu igen som behöver göra upp med sitt förflutna och med sin demokratisyn?

Det är synd om, men tyck inte det om, människorna

Hur att vara en feg person i förklädnad av en modigare sån Alltså, har man blivit som undertecknad präglad -förvånens icke om man inte alltid ä glad Man gjordes räddare än man var Jag är ännu inte vuxen och klar Trygga vågar, säger en del kloka Jag törs knappt säga flaska ("Loka!") Konstatera här att de elaka och starka de vågar alltid nedåt sparka Alla inklusive jag kan vara elaka och göra kuvade själar spaka Hackordning är en naturlag, den finns i generna överlag... Civilisationen har nätt och knappt börjat Låt en halvgammal yngling spörja att: Min tid var inte min, den blev snodd Kan framtiden bli bättre betrodd? Ja vaddårå? Jag är riktigt stolt över mina djärva nödrim. Nykter är jag också.

Kristus från Afrika

Vad är det som förenar en barack med en palatsliknande ämbetsbostad? - Lösning: Obama. Jag har inga illusioner om den amerikanska mentaliteten. Inte heller om det demokratiska partiet, eller om vad av moral eller politiskt förnuft som kan blomma upp i den jordmånen. Tvärtom. Trots det så blir jag lite hoppfull när jag ser och hör denne extra genväge ättling av allas vår stamort på jorden, Afrika. (Jag menar, förklarar jag otåligt för de fågelholkar som oförstående glor på skärmen, att även om vi alla härstammar från Afrika sedan oräkneliga generationer, har Obama släkt där på bara någon generations avstånd, alltså på kortare håll.) Låt vara att han är en tjusfull retoriker, han bibringar, inbillar jag mig försedd med min vanliga absurda optimism, en känsla av något så oamerikanskt som äkthet och ärlig vilja. Jag tillåter mig sånär att tro att det kan finnas en möjlighet att han kan komma att åstadkomma ett anständigt USA. Eller åtminstone ett mindre förryckt. Redan det ett accomplishment. Alltnog. Fortfarande, eller än så länge, är det bedrövligen uppenbart, eller uppenbart så bedrövligt, att i USA är inte alla medborgare i lika mån valbara. Tänk dig själv - en ateist. En socialist. Eller, hemska tanke, en humanist! I Vita huset. En frälsning, javisst, men, typ, keep dreaming. Det ska man förvisso aldrig sluta göra. BO är såklart ingen frälsare, han är ju amerikan. Vad han möjligen kan och säkert också vill åstadkomma är möjligen en lite mer sansad supermakt. Hans väljare är ju så hjärntvättade som de är. Skulle inte tillåta ett frisläppt förnuft. Kanske kan vi inte redan i vår tid se ett vänligare och förnuftigare USA, ett land värdigt att kallas demokrati. Men det där att ge upp hoppet kan vi väl skjuta upp ett tag. Får bli ett bra tag.

Sanning och demagogi

Ett debattinlägg till Södermanlands Nyheter som jag skrev som svar på en insändare som tokhyllade vårt kapitalistiska samhälle: "Bästa kapitalistvän. Ett par kommentarer bara. Du glömmer att nämna att kapitalismen och dess bundsförvant kolonialismen är orsak till den ojämlika fördelningen av mänsklighetens resurser, som egentligen är nog för oss alla. De senaste decennierna har i Sverige det kapitalistiska systemet efter nyliberalernas skickligt genomförda paradigmskifte - med den socialdemokratiska högerns goda minne och stöd - haft alla möjligheter att förverkliga sina inneboende möjligheter. De flesta svenskar är klarsynta och förnuftiga och låter ingen slå några blå dunster i deras ögon. De flesta är inte imponerade av vad det rådande radikalkapitalistiska systemet har åstadkommit. Det har tydligt visat sin oduglighet att tjäna människan till hennes bästa. Jag är förstås inte förvånad. Vi i vänstern har för avsikt att en gång för alla vrida våra gemensamma resurser ur händerna på de giriga vinstfundamentalisterna." Just så. Jag har en viss kraft. Jag önskar att jag hade mer kunskaper, typ siffror och sakfakta, att backa upp sånt här med också. Men visst är det tjusigt med demagogi (synonymer: folkuppvigling, agitation, retoriska knep). Emellertid; övertygelsen är känslomässig och sanningen är intuitiv. Inger det förtroende?

Kamrater, läsare, vänner av sanna ord .

Äntligen har jag hittat hit igen efter en tids problem, framförallt tekniska. Min semester har också sin betydelse genom en viss apati, och en lätt yrsel som kommer över mig emellanåt. Jag har inte haft så här lång sammanhängande semester på flera år. Abstinens? Men jag längtar inte precis tillbaka. Snarare någon annanstans. Är det ingen som har en bättre begagnad arbetsmiljö för ombyte?

En inympad psykologisk grundstämning av passivitet är ofta handikappande. Brist på stimulans under uppväxten. Kompenserad förstås med ett rikare inre liv relativt sett - vad jag antagligen behöver komma fram till är ett fungerande sätt att uttrycka det som har funnits/finns inuti. Förvånande att jag inte har kommit dithän.

Alltså. Eller ergo, som det heter på latin. Latin är faktiskt betydligt längre från latrin än man kanske tror - det är alls inget dött språk. Jag har läst alldeles nyss i Tore Janssons bok "Latin" från 2002 (W&W) att en stor del av vårt vardagliga språk består av latinska inlån, direkta eller indirekta. Det är till och med så att när jag ondgör mig över det imperialistiska angloamerikanska ordinfiltrerandet i svenskan, så låter jag trösta mig med att även det engelska språket, inklusive ofta dess nybildningar, består av, på ett eller annat sätt, latinska byggstenar. Ergo. Jag har nu blivit utsatt för ett pinsamt inslag på SVT, i Ballfjång på Fransen eller vad det heter det där. Jag ville gärna höra på det för systrarna Gustafssons skull, underbara jazzsångerskor. Då när man sitter där, nyfikad, förväntansfull och trevlig och närapå snäll mot barnen, vad får man då kastat i ansiktet? -Sissela Kyle. Vem har påstått att hon skulle vara en av Sveriges roligaste kvinnor? Gudars skymning. Nu är det föralldel höljt i åtminstone mitt dunkel vem som hade skrivit den här monologen, men något fegare, larvigare, okunnigare, pinsammare och mer politiskt slätstruket har jag inte velat stänga mina öron för på länge. Sådant här lågt skit ska inte SVT hålla på med. SVT ska vara intelligent underhållning. Här hade man en sorts kinesiskt tema för kvällen, i anledning av den stundande bedrövliga OS-cirkusen förstås. Då borde man, om man vill ha ett roligt inslag, och det vill man, våga släppa fram ett medvetet satiriskt inslag som verkligen slår in dörrar som inte redan är vidöppna, utan som det kan göra lite ont i somliga makthavare, såväl ekonomiska som politiska sådana, att höra. Levande debatt, uppkäftighet och ifrågasättande i underhållande form, det är vi svältfödda på i Sverige. Jag minns på 70-talet när ett satirprogram Kabaré Öppen Kanal, bl a med musikinslag av Mikael Wiehe, blev stoppat pga att det var politiskt inkorrekt, läs vänstervridet. Vi har inte kommit särskilt långt sedan dess. Där har tammefaktiskt public service, eller allmännyttan på ren svenska, en uppgift. En uppgift att utvidga demokratin.

Major Stridis

Jag hörde ett av Jan Björklunds inlägg från partiledardebatten på radio och jag måste säga att han omedelbart sjönk ytterligare i min aktning. Hans röst och fradgedränkta stämma uttryckte aggression men också en lätt hysteri, som kan tolkas som en sorts frustration - jag menar, han känner på sig, liksom andra borgare av hans kaliber, att han är ute och cyklar när det gäller Latinamerika, enkannerligen Kuba, och demokratisyn. Särskilt irriterade verkar de vara över att vänsterkrafterna vinner terräng i Latinamerika, och arbetar med att förverkliga en genuin folkmakt. Högertrollen känner sin desperation gro. Om två år och tre dryga månader är det lagom tid för dem att spricka, för då rinner solen upp över Sverige igen, då kan vi börja ställa saker till rätta och börja utveckla demokratin även i Sverige.

Hurra för Irland!

Underbara irländska folk, fria själar på den gröna ön. De inser det antidemokratiska i det nyliberalt besmittade EU-projektet. Man undrar hur den uppkommer, denna von oben-attityd hos de höga EU-potentaterna. Jaja, sitter man i ett elfenbenstorn så blir väl synvinkeln ofta uppifrån och ner. Och människornas verklighet blir mycket avlägsen. Är det en kontinental kultur, den här där man har, fortfarande, ett hierarkiskt tänkande, där de i toppen är mer värda än de där nere? Kanske är vi i Europas norra periferi mer bevågna på jämlikhet och broderskap. Vi tycks ha kommit avsevärt längre i vår demokratiska utveckling. Leve Irlands folk! Leve internationalismen! Död åt den europeiska imperialismen!

Jahapp.

Då vet alla det som jag känt på mig hela tiden. I sådär två decennier. Tack vare Lars Borgnäs med medarbetare på SVT:s Uppdrag granskning verkar det vara bevisat att den troligaste skyldige till ubåtskränkningarna i Hårsfjärden i oktober 1982 är ett NATO-land. Det finns också många tecken på att bevis i den riktningen har smusslats undan i olika skeden av de utredningar som gjorts i efterhand. Lurad blev Olof Palme, lurad blev sedan Ingvar Carlsson. Gnuggade händerna gjorde Carl Bildt. Det här är exakt den rätta sortens journalism, den som vi som vill liera oss med sanning och rätt måste applådera. Jag har inte verktygen att göra en djupanalys av det journalistiska arbetet, det kan visst vara så att man följer en tendens, har en misstanke som man sedan arbetar efter och hittar bevis för. Men nog tycker jag att det verkar som att man prövar sina teorier – och även existerande motteorier – från olika vinklar och perspektiv. Förutsättningslöst och kritiskt sanningssökande. Vi kan vara stolta och tacksamma över att vi har SVT, en äkta public service. Fri och obunden i folkets tjänst! I sina bästa stunder.

Strategi mot höns och militärer

Ikväll hörde jag berättas, på kommunfullmäktige faktiskt, av vår nye kommunchef som berättade med anledning av sin tid i Gnosjö, att där finns en firma som tillverkar glasögon till höns. Ja, inte korrigeringsglasögon, som man ju först tänker sig, utan svarta glas, som hindrar dem att se de andra hönsen, för gör de det blir de tydligen förbannade och börjar hacka och ska ha ihjäl varandra. Då fick jag en uppenbarelse, ett sånt här kreativt skov. Föreställ er att man utrustar världens alla militärer med motsvarande blindglasögon. Vad skulle de ta sig till? De skulle inte se en enda fiende nånstans utan finge lägga ned verksamheten. Och gå hem och titta på TV. Men det kan de ju inte heller, så då slipper de bli så mycket fördummade den kvällen, jaha, då återstår bara att lyssna på någon jysst ljudbok. En uppläsning av ”Den tappre soldaten Svejk”. Eller nåt.

Hurra, antar jag

Så har Sverige gjort en oväntat lyckad inledning i EM-turneringen. Som far till två fotbollsälskande söner blev jag ju sittande tittande på något som jag knappast skulle intressera mig för om det inte vore för dem. Ett gott sällskap gör vägen kort, och pinan. Jag har alltid kritiska synpunkter på sport. Om inte annat så för att det går ut på konkurrens. Det tycks vara en ovanlig synpunkt i våra dagar. Men det sägs ju att idrotten ska förbrödra. Visst ser man väl vissa tecken på en sådan effekt också, men nog är det alltför mycket hårdhänt kamp och osportsliga knep på det gröna fältet - kort sagt för mycket manlighet. Som det mesta annat i samhället som har några generationer på nacken så är ju sporten merendels utformad i manliga sammanhang för och av män. Följer därav att traditionell manlig fåfänga, barnslighet och egotrippad stupiditet har format de ursprungliga reglerna. Allteftersom samhället sedermera blev alltmer civiliserat och demokratiserat, har väl de flesta sporter följt med sin tid någotsånär. Oräknat de här riktiga anticivilisatoriska företeelserna, som jag inte ens kallar sport utan snarare misshandel på dispens, boxning och fighting och sådan skit som inte hör hemma i ett humanistiskt utvecklat sammanhang. Men etiken även i sport-sporter behöver en uppryckning, tycks det mig. Jag undrar om man inte borde propagera för en humanisering, kalla det gärna för feminisering, av idrotten generellt. Någon däremot?

Ja, alla anonyma läsare av min obskyra nätdagbok.

Ja jag har varit lite, törs jag säga det själv, lat när det gäller att uppdatera den här. Jag ska nu lista tänkbara orsaker. 1. Jag har ingen tradition eller djupt sittande vana att skriva dagbok. 2. Min grundstatus är vegeterande meditativ, om än med avbrott av kreativa skov interfolierade med spirituella rusningar. 3. Jag har ett heltidsåtagande som löneslav. 4. På min adress är bosatta två mig tillhöriga söner, och en deras mor som också fordrar viss skötsel för den dagliga driften. Nej, lat är fel adjektiv. Orkesslö är bättre. Nej, allvarligt talat. Som Patrik så fint antyder på sin blogg, tack förresten för alla fina ord, så är jag inte så flitig hela tiden, och: Skam den som kallar sig Skrivare i tillnamn och alltför sällan skriver. Det är otaktiskt att ta ett så självuppfordrande namn, förhoppningen jag har är väl att det även ska fungera självuppdragande. Så att säga. I helgen har jag följt stora delar av partiets kongress via vår högt ärade, allmännyttiga kanal SVT 24. Hur torftig vore inte tillvaron utan icke-kommersialism av det kvalitativa slaget. Och hur ljuvligt vore inte livet utan kommersialistisk dyngspridning. Alltnog, för oss som av olika orsaker inte hade tillfälle, lite sorligt, att bevista kongressen fysiskt (inte vara ledsen, det kommer flera) så är det väldigt spännande att följa så gott det går via televisionen. Man är full av beundran för såväl ombud som presidium, övriga vapendragare icke att förglömma. Dessa kamrater är riktiga demokratikämpar, en grupp av verkliga hjältar som vi har i vår verklighet.

Konungslig solidaritet i retoriken

På TV i går kväll kunde den som ville avnjuta vår kung Carl hållande ett tal i anledning av Sveriges nationaldag. Jag lade med viss höjning av i alla fall ett ögonbryn märke till att det var ett riktigt vackert, uppmuntrande och värmande tal han höll. Budskapet andades stolthet över svenska värden snarare än den svenska nationen som sådan; öppenhet,demokrati och solidaritet med våra medmänniskor. (Så har vi ju det här besvärliga som hänger över hans fru hustru drottningen. Det är ett känt men inte särskilt omdebatterat faktum att hennes far ju var en tysk nazist, som flytt till och bosatt sig i Brasilien. Ingen har någonsin ställt henne mot väggen för detta. Det är den gamla, mycket gamla, vanliga, alltför vanliga, underdånigheten gentemot hovet. Skam över den svenska journalistkåren.) Med på plats där i Södertälje var förstås också kommunalrådet Anders Lago, som ju nyligen gjorde ett bejublat beök i USA:s kongress, där han läste lusen av skamsna amerikaner för att USA inte tar ansvar för de irakiska flyktingar man själv har skapat genom sitt olagliga angreppskrig. Jag skulle vilja säga att Anders Lago kanske är den enda bekanta representanten för den svenska opinionen i utrikesfrågor, då vare sig den förra, socialdemokratiska eller den nuvarande, lismande, borgerliga, har haft något mod eller någon självständighet visavi framförallt den stora kvasidemokratin i väster. Vi ska applådera vackert och sant tal även när det kommer från oväntat håll. Sedan kan vi alltid fundera över om retorik alltid är synonymt med äkthet, hur mycket som kommer från hjärtat. Men gott tal påverkar alltid i god riktning.

Kapitalistisk katharsis

I Guinness World Records 2008 läser jag att 56% av Venezuelas medborgare känner stort hopp inför framtiden, och därmed håller rekordet som det mest hoppfulla folket i världen. Jag gör kopplingen till de senare årens framgångar för den socialistiska omdaningsprocessen i landet, och det stora förtroende som Venezuelas folk har visat president Hugo Chávez i val efter val. Här i Sverige har vi för tillfället en mörkblå regering som på något sätt försöker ge nyliberala idéer ett folkhemskt ansikte. Daterade egoistvärderingar packas om och förses med nytt datum. Kanske tror de själva på det de håller på med. Så blå de är, tror jag ändå inte att de blåljuger – medvetet. Absurt hoppfull som jag envisas med att vara, så tycker jag mig trots allt detta ana en underström även i vårt Milton Friedman-Sverige. Jag hör företagsrepresentanter tala i något vidare ordval än sådana som handlar om evig och enfaldig vinstmaximering. Något som är oundvikligt, skulle jag tro; även Handels- hjärntvättade broilrar är ju ändå människor någonstans i röran av siffror. Det hela kokar helt enkelt ner till att vi alla bara är människor - och mänsklig värdighet ger vid handen att vi förtjänar ett bättre samhälle än ett som offrar alla sina barn till Mammon. Detta kan så småningom växa till något som kan undergräva vår nuvarande regims dammiga och bakåtsträvande ideologiska fundament. Det ska bli spännande att se hur det uppstår en ny vänster inifrån högerns allra keligaste gris. En trojansk häst på scenen på bolagsstämman. En knutpunkt är egenintresse, förkroppsligat i egoism, med ekonomisk vinning som incitament. Kunde man komma förbi det momentet så vore vägen fri till ett samhälle där vi i lugn och ro kan bry oss om varandra i stället för var och en sina pengar. Inom kapitalismens hägn äger västvärlden högt civilicerade värderingar, ett arv från till exempel upplysningstiden. Utvecklat genom åren av tidiga liberaler, av radikala socialister, av fredskämpar och miljöaktivister. Är detta trots eller tack vare den manliga västeuroperiska mentalitet som handlar så mycket om expansion och att ta för sig? Både och, förstås. Det goda vi dialektiskt har kommit fram till har vi nått på bekostnad av sämre lottade människor på andra håll och förtryckta grupper hos oss själva. Sven Lindkvist skriver i en essä från 1967 ”Kan social och ekonomisk frigörelse uppnås utan våld?” bl.a. följande: ”Vi har vant oss vid en standard. Vi betraktar den som vår rättighet. Den är inte bara ett hån mot världen idag. Den kommer alltid att vara det. Vi måste vara ensamma om den. För all framtid. Vi har skapat en livsform som gör orättvisan permanent och ofrånkomlig.” Det ekonomiska egenintresset tycks styra och forma världen idag. Den starke ger inte frivilligt upp sina privilegier, det har han väl aldrig gjort? –Lägg märke till genuset ”han”. Vårt nuvarande samhällssystem skapades av Mannen, med de machoförtecken som rådde under hans storhetsperiod. Möjligen kan någonting inträffa som ställer den allra starkaste försvarslös mot väggen – som förödmjukar, ja ordrätt ödmjukar, honom. En miljökatastrof kanske? Eller kan han fås att ta reson i sin egenskap av människa? En människa som inte är blockerad av sina psykologiska försvarsreflexer utan som vågar ta och ge ärliga tankar. En faktor som stimulerar försvarsreflexer är just den utsatthet som en företagare, liten som stor, befinner sig i. En rävsax. Det finns ingen trygghet där heller, ständigt en stress: mera vinst, annars döden. Systemfelet är fundamentalt. Det hänger på humanisters uthållighet om vi ska lyckas ersätta de mörka gammalvärldsmakter som fortfarande, trots all filosofisk och vetenskaplig utveckling, biter sig fast. Att vi t.ex. inte förfaller till att betrakta onda människor som någon annan och enkelt avfärdbar sorts varelse, utan istället för vad den är: en vilsegången liten ledsen vanlig människa, ”det är ett barn som har gått vill”. Det var synd om Adolfus Hitler. Det är synd om George Walker Bush. Det är synd om alla sorters terrorister. Socialismen är en humanism, en sekulär, vetenskaplig och därför trovärdig frälsningslära. Ett oslagbart hopp för hela mänskligheten.

Smittvarning

Jag har nu varit hemma och legat för ankar i en styv vecka. Influensa. Och inte vilken bagatell som helst - utan en extraordinärt seg och uttragen historia. Framför allt på längden. Säg inget till Bävertanten, men det är nog så att man kan se en del positiva sidor hos, eller spin off-effekter av, en sådan här sjukdomsperiod. För visst är det ett tillfälle att hänga med sina söner ( i mitt fall 9 och 12) på ett anspråkslöst sätt.(Den övriga familjen insjuknade med cirka två dygns förskjutning efter mig.) Man degar framför teven eftersom ingen av de drabbade ens orkar tänka på att företa sig något konstruktivt.I lyckliga fall orkar någon rädda församlingen från de värsta katastroferna i den kommersiella tablån. Usch! Förbjud även tevereklam riktad till vuxna! Den är ett hot mot folkhälsan. Ändå framstår det som en välsignelse att alla har varsitt sovrum dit innehavaren kan retirera vid behov eller önskemål, ty vårt behov av självläkning tycks understundom oerhört. Nu börjar man nästan, men bara nästan, känna sig som en människa igen. Dock med den gamla följeslagaren känslan av overklighet. Den är min Sancho Panza. Han är ju vapendragaren som har en verklighetskontakt bättre än don Quijotes, och just därför blir min benämning så, får jag säga det, genial. "Tu es genial, Pablo!" (ur Svenska Ords film Picassos äventyr)

Elvis Presley, Marilyn Monroe och Britney Spears?

The American Way kräver ständiga tribut. Svenska slaskmedia har inga skrupler ifråga om att delta i drägelkampanjerna och nedjagandet av en ung kvinna med ambitioner. De senaste decenniernas rövarkapitalistiska trimning av Sverige och den övriga Milton Friedman-infiltrerade västvärlden visar sig i ett allt hetsigare tempo och ständigt högre krav på att alla ska vara allt mer perfekta. Hela tiden optimera, och fråga inte varför. Trotsar man den oskrivna lagen och tillåter sig att tänka efter ett ögonblick så inser man genast att detta inte är rimligt. Det är inte mänskligt. Det luktar övermänniskoideal och 1930-tal fast upphöjt till X. Det är onödigt. Det hela kokar ned till samma gamla orsakssammanhang: den kommersiella miljön stressar och kräver ständigt mer inkomster, fler lösnummer. Det finns allt mindre utrymme för företagare, vilken bransch det än handlar om, att vara goda kapitalister. Men detta ska inte överraska någon - det här groteska ekonomiska systemet har egenintresse in infinitum inskrivet i sitt DNA. Får det inget motstånd bär det bara fortare och fortare utför. Jag vill i all ödmjukhet påminna om att det finns alternativ till rådande samhällsförhållanden. Och Vänsterpartiet är det enda parti att räkna med som vågar vara systemkritiskt och erbjuda dessa. Vi vägrar förlora hoppet om människan.

Identitet, vad är det?

Jag läser Peter Englunds politiska blogg från 24 juni i år. Han talar om klassresa. Själv har jag aldrig riktigt nått en identitet som tillhörande någon klass, i varje fall inte som s a s första existentiella grubbleri. Annat har oftast varit i vägen. Säkert växlande projektioner av allmän ångest, i sig själv ej verbaliserad. Otrygghet i mig själv, med ty överhängande demoner, har varit min eviga silent partner. I alla fall. Socialt har jag, av ungefär samma orsaker som det ovan nämnda, aldrig varit klar över vem jag har varit eller hur denne i så fall skulle kunna tas emot av andra människor. Där ligger min prioriterade sociala osäkerhet. Och i kombination med en pavlovskt hundlik drift att gömma mig - fåfängt försökande vara osynlig, ohörbar - resulterar detta i en sorts socialt frånvarande fast både mentalt och kroppsligt närvarande. Mycken psykisk terror under skoltiden är obearbetad. Emellertid har jag numer fått hjälp att lyfta blicken på ett oväntat hopphöjande sätt (tack för skattemedlen till landstinget). Framförallt ska nog en social analys till som jag inte har alla kunskaper till själv. Men: Schabloner gällande respektive klass är i sig själva ofrånkomligen generaliseringar. Och kanske kan personens egna fokus på, eller mer eller mindre omedvetet val av, fokus på komplex i verkligheten vara av större betydelse för den personliga eventuella karriären.

Låt vara att det är alltför lätt att vara skadeglad, men nog var det stor politisk humor när den nya moderata statssekreteraren omgående efter tillträdandet i höstas blev polisanmäld. Hon berättade också själv, rakryggat ehuru lagom skamset, om hur hon har skattefuskat med hjälp av sin man för att i dubbel bemärkelse ”se om sitt hus”. Det verkar onekligen som om moderater, gamla som nya, har en relativt relativ moralsyn… Det är kanske så att tänker man kapitalistism så tänker man sno åt sig. För egen del, oavsett om det drabbar andra människor. Samvetet lyser som ett svart hål – med en frånvaro där allt dras in och försvinner för omvärlden. Egoismen innebär en självtillfredsställelse som matar sig själv utan att någonsin bli mätt. Dessa materiella onanister, dessa materiemissbrukare, lider naturligtvis själva, lider brist på medmänsklighet. Brist på verkliga mänskliga värden. Som andra brottslingar är det självklart så att de i första hand behöver hjälp och vård, även om det allmänna rättsmedvetandet gärna suktar efter rätt och straff. Å andra sidan säger sig ju moderaterna värna om brottsoffer i allmänhet, och här handlar det om den gemensamma sektorn som ett talrikt brottsoffer. Det ska bli intressant att se om de nya moderaterna är tillräckligt nya för att värna den stora massan när den blir utsatt för dessa försnillanden. Kanske krävs en djupgående själsomvandling i de rikas led. Höger måste bli vänster inte bara i retoriken. Egoist måste bli socialist. Håkan Gustafsson, v ordf Vänsterpartiet Oxelösund

Älska historia! Men vem skriver den?

Som många andra tycker jag det är bra att Jan Björklund vill stärka historieämnet i gymnasieskolan. Alla medborgare behöver kunskaper och perspektiv. Björklund säger att han gärna ser att den kommande läroplanen fokuserar på 1900-talet och han kan inte låta bli att av ideologiska skäl särskilt nämna kommunismen som en kraft skyldig till många brott och övergrepp. Förintelsen, som genomfördes av fascister, högerns och kapitalisternas gullgossar på den tiden, nämner han utan dess ideologiska sammanhang. I Sovjetunionen och Nazityskland förfalskades historien av makthavarna för att de, som hade lurat makten av folket, skulle kunna hålla den kvar genom att styra människors uppfattningar. Försöker nu våra makthavare göra samma sak? Vi i Vänsterpartiet som, när projektet urartade, tog avstånd från den så kallade kommunism/socialism som tillämpades i Sovjet, har lärt av historien. Vårt parti hade fel ett tag och har gjort upp med det. Frågan är huruvida våra nuvarande regeringsmedlemmar vill dra motsvarande slutsatser. Vi väntar fortfarande på att den blandade svenska salladshögern ska göra upp med sina antidemokratiska felsteg i det förflutna. Och att de ska låta bli att begå nya nu. Det finns ryssar som var dissidenter under Sovjettiden som anser att samma diktatur nu har kommit tillbaka igen, och vi kan alla iaktta hur president Putin manipulerar och mördar och snor åt sig allt mer makt på samma gång som rövarkapitalismen blomstrar i Ryssland på ett kongenialt groteskt sätt. Min poäng blir att detta inte hindrar västs politiker från att vara vän med denne tydligt diktatoriske president. Det står nämligen mycket profit på spel för Västeuropa. Slutsatsen blir alltså att det knappast var det socialistiska försöket i Sovjetunionen som var orsaken till diktaturen och förtrycket där. Det havererade några få år efter revolutionen. Orsaken var snarare en mental tradition från tsartiden och kanske ännu längre tillbaks - en mentalitet som i dagens Ryssland nu åter lever upp, och exemplifierar sig i förakt för människoliv, längtan efter nationell storhet , känslomässig förförelse av ungdomen och maktkoncentration. Som humanist och demokrat anser jag det vara omistligt att bildning och utbildning är så fristående som möjligt från stundens maktinnehav. Historieskrivningen måste vara oberoende och förutsättningslös, och ska vara tillgänglig för och kunna ifrågasättas av alla. Björklunds uttaladen har gärna en historiejusterande tendens med klara vänsterfientliga ambitioner. Borgare är hellre emot vänster än emot diktatur. Håkan Gustafsson, v ordf Vänsterpartiet Oxelösund

Bästa medborgare! Jag tror inte vi ska strunta i att överklassen dricker champagne som vi vanliga människor inte har råd med. De gör det ju faktiskt på vår bekostnad! Det vore ett framsteg om de rika åtminstone hade så mycket anständighet att de ”tog vad de behövde och lämnade resten kvar”. Någon annan behöver förvisso den där resten, vi vet ju, alla vet i vår informationstäta tid, att miljarder människor lider brist på livets nödtorft, lider helt enkelt, av brist på resurser. Detta är kapitalismen i dess prydno – överskottet ska tillfalla den som är skickligast i att lägga vantarna på det - ett rövarsystem som såklart försvaras av de konservativa. Man vill inte tro att högerns politiker är elaka och föraktar människor som har det svårt, men deras politik vill de facto bevara de rikas privilegier. Är det månne bara fantasilöshet? Vi i Vänsterpartiet vågar ifrågasätta de nuvarande orättvisa förhållandena. Vi vågar tro att en rättvis värld är möjlig. Vi vågar vara vänster.

Håkan Gustafsson, Vänsterpartiet Oxelösund

Kapitalismen är perfid till sin natur – vad avslöjar det om dess anhängare?

Vinstfixering, egoism, expansion. Några av de centrala egenskaperna hos de inrättningar som förverkligar begreppet kapitalism. Egenintresset ljuger inte, säger Marx. Att ljuga för att i eget intresse ta in vinst är däremot helt stringent, konsekvent. Ett genuint etiskt, alltså altruistiskt tänkande är fullkomligt i strid med kapitalismens natur, och således kan ingen förnuftig och inte heller något kännande människa sympatisera med ett sådant system. Kapitalismen är till sitt väsen kumpan med sådana storheter som fascism och imperialism, den är en jätten Glufs-Glufs som aldrig blir mätt utan ständigt utan känslighet och hänsyn vill ha mer och mer, bli större och större. Den representerar de lägsta utflödena av människans möjligheter. Det här har vi i Sverige ju fått demonstrerat för oss under två decennier av nyliberala excesser; marknaden har fått alla möjligheter att med socialdemokratins goda minne frälsa svenska folket. Vi kan bekvämt se oss omkring i verkligheten och dra slutsatser. Man kan i sitt stilla sinne undra över de medmänniskor som, säkert utan att egentligen mena det, agerar motmänniskor, och håller fast vid en konservativ, samhällsbevarande politik. För det finns alternativ till det rådande systemet. Om man bara vågar tänka sig en annorlunda värld så är den inom räckhåll. I själva verket så önskar de allra flesta av oss ett samhälle som bygger på vänlighet i stället för fientlighet, hjälpsamhet i stället för konkurrens, sunt förnuft i stället för pekuniärt tunnelseende. Ett samhälle som strävar efter godhet snarare än mera pengar och mest till mig! Vänsterpartiet arbetar för ett samhälle utan skillnader på grund av klass eller kön eller etnicitet, för ett solidariskt samhälle där styrka används för att hjälpa och inte för att förtrycka. Ett samhälle där vi hjälps åt att göra allting bättre och där egoism och andra borgerliga perversioner inte har någon jordmån. Vår längtan är stark, och vår lust är stor! Håkan Gustafsson, (v) Oxelösund

Socialdemokraternas demokratiuppfattning

Oxelösund 07 11 11 Börjar sahlinisterna nu visa sitt rätta ansikte? För att få vara med och låna tillbaka ett hörn av maktens taburett, driver partiets s k förtroenderåd igenom att små barn ska betygsättas och värderas och sorteras. Jag förstår inte hur man kan desavouera ett demokratiskt fattat kongressbeslut, helt enkelt med hänvisning till att mycket har hänt sedan det fattades… Det visar en nonchalans gentemot en demokratisk process, en maktberusning och en självrättfärdighet som, är jag ledsen att säga, är traditionellt karakteristisk för svenska socialdemokrater - de i toppen vill säga. Gräsrötterna är nog tålmodiga demokratiarbetare som är värda stor beundran. Men nog borde det kännas nedslående att ha en så arrogant och föraktfull partiledning. Jag tror inte det hjälper mycket att densamma lägger huvudet på sned och ler sitt raraste leende, det där som vill föreställa ett stort hjärta. Hur ska det stavas: Sahlin eller Stalin? Det kan vara värt att påminna om att det finns alternativ här på vänstersidan; vi är många demokratiska socialister som vill värna allas lika inflytande.